Det är den 2 januari och efter ännu en vidrig natt vaknar både jag och Jennie med feber. Varenda del av min kropp värker, huvudet dunkar, och jag har drabbats av en förlamande trötthet. Nyårsfirandet hade fått ett abrupt slut redan innan tolvslaget, då både jag och Jennie började må dåligt under middagen. Efter en sömnlös natt på hotellet hade vi bestämt oss för att åka hem till barnen, och efter tre timmar i en skumpig minibuss kunde vi äntligen kasta oss i våra ”egna” sängar. Och där hade vi alltså legat i nära 15 timmar nu. Klockan är strax före åtta och med våra sista krafter tar vi oss upp ur sängen, drar på oss kläder och ringer en taxi. Det finns inte en chans att vi orkar gå de tre kilometerna till kliniken i byn. Inte en chans.
Det är på darriga ben vi kliver ut ur taxin. Jag ger chauffören en skrynklig sedel fuktig av svett och tackar för skjutsen. Jennie är askgrå i ansiktet. När vi kommer in på kliniken hjälper jag henne att lägga sig ner på en bänk, eftersom att jag anar att hon är på väg att svimma. Mitt i det stora rummet innanför klinikens entré står rader av träbänkar, där en handfull personer sitter med böjda huvuden och tomma blickar. Bakom en skärmvägg sitter en sjuksköterska och skriver i ett block. "Excuse me. Do we come to you straight away, or should we sit down?" Sjuksköterskan tittar långsamt upp på mig och suckar. "You come to me. But we are not open yet." Man verkligen ser hur ivrig hon är att få starta dagens arbete. Inte. "Ok, so… when will you open?" Långsamt vrider hon på huvudet och tittar på väggklockan. Den visar kvart i nio. Hon drar en djup suck innan hon till slut svarar. "Oh … anytime from now. We are going to pray first." Jag nickar kort och tackar för informationen, trots att jag inte blev särskilt mycket klokare av den. Jag sätter mig bredvid Jennie på bänken, tar hennes kallsvettiga hand i min. Hon ser verkligen inte kry ut. För tillfället är det hon som mår sämst, och med tanke på hur dåligt jag mår så måste hon må för jävligt. En läkare som passerar ser oroligt på Jennie och ger oss direkt en säng. Eller ja, vi får köpa en säng för 5 cedi. När Jennie lagt sig tillrätta lägger jag mig ned vid hennes sida, men får en skarp tillrättavisning av läkaren - så där får man inte ligga. Så jag får stå. Till slut orkar jag inte längre och sätter mig vid fotändan, och säckar ganska fort ihop över Jennies ben. Jag slumrar till. Jag vaknar tvärt av att sjuksköterskan bakom skärmväggen börjar predika högljutt. På smattrande Twi vrålar hon ut Guds ord, och jag funderar på om de alltid börjar arbetsdagen med bön för att minska antalet patienter. Kanske råka hela en och annan och få en lugnare dag på jobbet? I en halvtimme pågår jippot i väntsalen, och när det äntligen är över får vi träffa en läkare som tar temp och blodtryck. Termometern som placerats i Jennies armhåla visar 40,1 grader, och förvånade hör vi läkaren konstatera att det är ju inte så farligt. Tillbaka till sängen. En sköterska kommer och tar blodprover. Eller snarare blodprov. Hon tar bara ca en tesked blod från var och en av oss, och sedan ger hon provrören till mig. Go to the lab, säger hon och drar långsamt av sig plasthandskarna. När jag ser ut som en fågelholk följer hon mig ut på gatan och pekar neråt vägen. Där nere ska det tydligen ligga ett lab. Och dit ska tydligen jag gå. Det är bara ca 200 m till labbet, men avståndet känns plågsamt långt. Kroppen värker i varje steg jag tar, och solens heta strålar får mig att brinna. När jag går in genom dörren till labbet möts jag av en ung kille med hörlurar i öronen. Han sitter nedhasad på en plaststol och pillar på sin mobil. Ingen annan syns till så jag antar att det är han som är labbassistenten. Jag knackar honom på axeln och håller upp de två provrören framför honom. Han försvinner iväg bakom en skärmvägg och jag passar på att sätta mig i plaststolen som nu står tom. Benen vill inte riktigt bära. Det tar bara några minuter och sedan är killen med hörlurarna tillbaka. Utan att se på mig räcker han fram två lappar, där det med spretiga bokstäver står att vi båda har malaria. Jaha. Jag reser mig mödosamt upp och hasar tillbaka till kliniken. Jennie ligger fortfarande i sängen, lika vit som lakanet under hennes kropp. Jag går och letar reda på sjuksköterska och lämnar ifrån mig lapparna, och en halvtimme senare får vi träffa läkaren. Tydligen har jag inte bara malaria utan även tyfoidfeber, och jag får en lång lista med mediciner som jag ska hämta ut. Jennie får gå tillbaka till sängen och får dropp, jag sätter mig på en av träbänkarna och väntar på att få våra mediciner. Kroppen värker, och jag vrider mig som en mask på bänken för att försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Till slut kommer en liten kutryggig man med en påse tabletter. Nästan 100 cedi får jag betala, vilket motsvarar ungefär en halv månadslön här i Ghana. Jag går tillbaka till Jennie och struntar fullständigt i läkarens förmaningar. Nu orkar jag inte stå, sitta eller gå längre, och jag lägger mig raklång brevid Jennie i sängen. Fyra timmar senare är påsen med dropp tom och vi får åka hem. Tillbaka på barnhemmet kraschar vi i våra sängar igen, och de följande två dagarna glider vi båda två in och ut ur en orolig sömn, oförmögna att vakna ordentligt. Vi orkar inte äta, inte prata, inte hålla ögonen öppna. Jag känner mig som en levande död, aldrig någonsin har jag varit såhär sjuk och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för både mitt och Jennies tillstånd. Jag vill hem. Hem till trygga Sverige. Den tredje dagen börjar så resan hemåt. Jennie är något piggare men jag bara sover. Jag har knappt ätit någonting och Jennie är orolig. Själv orkar jag inte bry mig, jag vill bara sova. Resan går via Marocko och tar 36 timmar. När vi landar i Stockholm står mamma redo att packa in oss i bilen och åka direkt till Karolinska sjukhuset. Där blir vi kvar några timmar innan läkarna kan konstatera att behandlingen vi fått är korrekt, och äntligen får vi åka hem. Det tar flera månader innan jag känner mig återställd, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade de förutsättningar som krävdes för att kunna få behandling i tid. Förutsättningar som är få förunnat. 2003 antogs National Health Insurance Scheme, NHIS, för att göra sjukvården tillgänglig för fler i Ghana. Kostnaden för en försäkring är ca 5 kronor i månaden, men med den fattigdom som råder i Ghana så är det få som har råd. Dessutom täcker försäkringen inte all sjukvård, och många väljer istället att förlita sig på traditionell afrikansk medicin och/eller böner till Gud. Jag respekterar den starka tro som finns i Ghana, men jag accepterar inte att barnen på barnhemmet får besöka pastorn istället för läkaren då de är sjuka. Därför ser jag med Love Life’s hjälp till att alla våra barn har en giltig hälsoförsäkring, och av samma anledning har vi även en anställd sjuksköterska på barnhemmet. Det kan låta helt galet (och det är det också), men det känns tryggt att veta att det finns någon på plats som kan förklara att lille Steven har fått eksem för att han har en infektion i kroppen - och inte för att han är besatt av onda andar. Förutom vård när sjukdomen väl är ett faktum, så arbetar vi förebyggande. Det innebär att se till att barnen får tillräckligt med näring, mineraler och vitaminer, att dricksvattnet är av bra kvalité, och att barnen sköter sin hygien. Varje barn har en egen tandborste och en egen handduk för att förhindra spridning av bakterier osv. Sen har vi det här med Malaria. Det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Ghana. Med tidig behandling så är det ingen farlig sjukdom, men obehandlad så kan den leda till döden eller ge allvarliga men för livet. Malaria sprids via myggor, och det bästa sättet ett skydda sig är därför att sova under ett myggnät, helst ett som är preparerat. På barnhemmet har vi myggnät, men eftersom att det är 67 barn som bor och vistas i sovrummen så går de ofta sönder. En del av sängarna är byggda av obehandlat trä och det är lätt hänt att de tunna näten fastnar i en flisa och rivs sönder. Om du vill hjälpa oss att förebygga malaria så kan du köpa ett myggnät genom att swisha 100 kr till 0703606042 eller använda vårt bankgiro 115-8294. Märk din gåva med ”Malaria”.
0 Comments
Så var jag på hemmaplan igen. Nästan i alla fall. Jag sitter just nu på Arlanda i väntan på flyget till sista anhalten Piteå, och tänkte försöka mig på en liten sammanfattning av årets resa. De senaste veckorna har varit en riktig berg- och dalbana, helt i linje med hur det brukar bli när jag reser till Ghana. Det har varit tvära kast mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan, men på det hela taget så har årets resa varit lyckad. Rent marknadsföringsmässigt så har den varit mer än så, aldrig tidigare har så många valt att följa mitt arbete på plats! Det har bidragit till att jag har kunnat genomföra fler förändringar än vad som var tanken, eftersom att så många valt att bidra med en slant då det har behövts akut. Några fler månadsgivare har vi också blivit, och det är såklart roligt! Eftersom att jag anar att det finns en risk att detta inlägg blir väldigt långt, så kommer jag att uppdatera er om en sak per inlägg. Så vi börjar med skolan! (Jennis) Love Life Academy Skolan som tidigare hette Jennis Mark of Royalty School har nu bytt namn till Jennis Love Life Academy. Skolan fick sitt ursprungliga namn för tre år sedan, och även om jag förstår den fina gesten så har jag önskat att mitt namn ska tas bort. Om det är något namn som ska nämnas så är det Love Life, eftersom att det är vi som står bakom alla förändringar - inte jag. Som ofta i Ghana så missar man halva poängen och skolan är nu registrerad som "Jennis Love Life Academy". Well. Close enough I guess. Hur som helst så har skolan nu 121 registrerade elever, upp till klass 6 i primary school. Förutom klass 1-6 så har vi kindergarten och nursery för de yngsta barnen, så för att alla ska ha ett klassrum var så krävs åtta klassrum, men vi har bara haft sex stycken. Nu har vi sju! Vi påbörjade arbetet på en gång när jag kom ner, och då jag lämnade i onsdags så höll de på att gjuta golvet. Inom en vecka kan klassrummet börja användas. Så fort vi har råd kommer vi att komplettera skolbyggnaden med ytterligare ett klassrum, så om det är någon som har 30 000 kr som de inte behöver så är det bara att hojta. Efter Primary 6 ska eleverna söka in till Junior High school (JHS), och för tillfället har vi tre elever som går år 2. De kommande åren är det en hel drös som ska vidare, vilket innebär ganska stora kostnader för oss. Istället för att samla in pengar till skolavgifter för dessa elever så har vi påbörjat bygget av vår egna Junior High School, ett projekt som kostar ca 200 000 kr. Under min resa har vi lyckats bygga färdigt grunden, och vi hoppas kunna färdigställa byggnaden innan september då nästa läsår börjar. Förutom att vi slipper skolavgifterna för våra egna JHS-elever så kan vi erbjuda elever utifrån att gå i vår skola och betala en liten avgift. På så sätt blir skolan på sikt självförsörjande. När jag först kom till Mums Care i juni 2012 var det få barn som kunde engelska, och ingen av dem kunde skriva eller läsa. Idag kan jag glatt konstatera att skolan fungerar mycket bra, och att de flesta barnen nu läser och skriver. Vi har sex lärare som tar sitt arbete på största allvar, och det är en stor skillnad på utbildningens kvalité sedan förra året. Och bättre ska det bli! Förutom klassrummet så har vi köpt in nya textböcker till barnen. Vad vi behöver är ett bibliotek med en stationär dator som barnen kan arbeta med. Vår gamla matsal står redo för att renoveras och inredas för detta syfte, och det är ett av de projekt som vi kommer att arbeta med framöver. Just nu övar barnen för fullt inför Ghanas självständighetsfirande som går av stapeln den 6 mars. Då kommer alla skolor i Senya att samlas i byn och marschera, ja ni hörde rätt - MARSCHERA. När jag först såg alla barn marschera i formation kunde jag inte låta bli att tänka på Nordkorea, men jag har fått lära mig att det här handlar om stolthet. Varje dag har barnen marscherat i två timmar för att öva inför den stora dagen, och det är tydligt att de gillar det. Det är ett tillfälle för byns skolor att visa upp sig, och därför är det också viktigt med uniform och banderoll. Inför detta tillfälle har vi därför sytt upp nya uniformer, och jag väntar med spänning på fotografier från årets firande! Det var lite kort om vår skola, i nästa inlägg kommer jag att berätta om hälsa- och sjukvård. Allt gott! Nu är det hiskeligt nära. Jag befinner mig på Radisson Blu SkyCity Hotel på Arlanda, och imorgon förmiddag lyfter planet mot London för vidare transport till Accra. Imorgon kväll vid niotiden har jag förhoppningsvis fått fatt i alla väskor och rullar ut min bagagevagn i ett fuktigt Ghana. Jag längtar. Efter John och Luke - de busiga tvillingpojkarna som kommer undan med allt för att de är så ruskigt söta. Efter lilla Aba med sin självsäkra gångstil och smittande skratt. Jag längtar efter dem allihopa, dessa barn som blivit min andra familj. Eller, inte andra - de har blivit min familj. My extended family, som de säger i Ghana. Framför mig har jag ett fullspäckat schema. På fredag har vi planerat in en studieresa till Cape Coast, så att alla våra barn får besöka slavfortet och Kakum National Park. Det ska bli så otroligt roligt att få visa dem något nytt, långt bort från barnhemmets trygga vrå. Under min resa kommer jag också att besöka en del av Ghanas sevärdheter, i syfte att kunna erbjuda en kombinerad resa med både besök på barnhemmet och en upplevelse av landet. Det känns kul, eftersom att jag bara rört mig mellan Cape coast och Accra under tidigare resor. Den här gången bär det bland annat av upp till norra Ghana, för att besöka ett kvinnokooperativ som producerar Sheasmör. Målet är att tillsammans med ett lokalt företag från Piteå, Hing Organics, få till ett samarbete där Sheasmöret importeras från ett av kvinnokooperativen i Ghana. Det vore riktigt kul om det gick att få till! Jag kommer också att resa västerut, till Takoradi. Där finns nämligen en av Right to Dream's fotbollsakademier. Right to dream startades av en Brittisk man, som upptäckte ett par talangfulla pojkar som spelade fotboll på en dammig sandplan i Ghana. Idag omsätter organisationen miljontals kronor och har sålt flera spelare till de europeiska ligorna. Vi har nog mycket att lära av denna organisation, och framför allt hoppas jag att de kan ge våra pojkar i Spirrow SC bättre möjligheter att lyckas. Deras huvudakademi ligger utanför Accra, i Akosombo, så mest troligt blir det en tur dit också. Och självklart ska jag träffa Justice och hans familj. Det ska bli så otroligt roligt att se denna lille kämpe i verkliga livet! Efter kramar och tårar så ska vi försöka hjälpa Justice och hans familj på bästa sätt, och skaffa dem möjligheter till försörjning och utbildning. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag är säker på att vi ska kunna hitta en bra lösning. När det gäller barnhemmet så är det främst bageriet och dess verksamhet som ska styras upp. Lånet som jag tog för att finansiera bygget av bageriet är nu avbetalt, och jag har därför tagit ett nytt lån för att kunna köpa in en lastbil som kan distribuera brödet. Målet är att bageriet ska bli en minst lika lönsam investering som vattenproduktionen, men utan lastbil är det omöjligt. Nästa stora investering kommer mest troligt att beröra skolverksamheten. Vi har i dagsläget sex klassrum, och det var tillräckligt då barnen var 42 och bybarnen 30. Men nu är bybarnen betydligt fler, och barnhemsbarnen har utökats med 22 härliga ungar. Vi behöver alltså fler klassrum - en kostnad på ca 100 000:-. Inget som vi har råd med nu, men planera kan man alltid göra. Ja herregud. Snart bär det av.
Det har varit lite oklarheter kring hur mycket plats jag kommer att ha över när jag packat klart inför resan, därför har jag inte slängt ut några önskemål förrän nu. Jag vet att det är många som har kläder/saker över som de gärna skänker till barnhemmet, men då jag har så lite plats så kan jag tyvärr inte ta emot allt, och för att allt ska komma till användning så behöver jag vara ganska specifik. Dessutom är det ju nu 65 barn på barnhemmet, i olika storlekar och åldrar. Inte helt lätt att se till att alla får ett plagg som de kan använda!
Tidigare har vi blivit sponsrade med nya kläder från diverse butiker, och jag kommer under dagen undersöka om det är möjligt även denna gång - om inte så får jag fylla väskorna med det som som ni kan undvara! Jag befinner mig i Piteå fram till torsdag denna vecka, sedan finns jag i stockholm till och med måndag morgon. Om ni har något om ni vill skänka så går det bra att lämna hos mig, eller så kommer jag och hämtar om jag har möjlighet. Önskelista: Teknik Filmkamera för att kunna dokumentera vårt arbete (kan även låna) Begagnade datorer (bärbara) Bärbara högtalare Kläder Underkläder (barnstrl) Foppatofflor (barnstrl) Fleecetröjor (barnstrl) Kläder och skor passande 1-åring (Justice) Det vore också önskvärt att få med sig reklam-T-shirts/linnen från något företag så att alla barn kan få en tröja var. Är det någon som har en sådan kontakt? Under perioden 25 januari - 29 februari kan alla som befinner sig i Luleå uppleva stora delar av fotoutställningen "We all walk under the same sun", som först genomfördes i Piteå under våren 2015. Utställningen hänger i Strands Galleria, i lokalen mitt emot Waynes Coffee, och innehåller bilder och berättelser från mitt arbete med Love Life. Missa inte!
En del av butikerna i gallerian har under utställningsperioden insamlingsbössor, och vi hoppas såklart att det kommer att generera några slantar till verksamheten. Ett stort TACK till Cubus, Frisyrverket, D-store, Rabalder och Vero Moda! De senaste veckorna har Justice fått vara hemma med sin familj, men varje vecka har han besökt Korlebu (sjukhuset i Accra) för att genomföra sin cellgiftsbehandling. Han har klarat av behandlingen hyfsat bra, men har tappat mycket i vikt och är ordentligt uttorkad.
Igår morse väcktes jag av ett meddelande från Albert, som berättade att Justice hade åkt akut in till Korlebu eftersom att hans allmäntillstånd försämrats kraftigt, och han fått mycket hög feber. Han blev inlagd direkt, men eftersom att Justice familj inte har någon inkomst så hade de inte pengar för att betala för en säng. Justice fick därför behandlas i sin mammas knä, sittandes i väntrummet. Idag har jag fört över pengar för hans säng, provtagning och ultraljud, men vädjar nu om hjälp för att med säkerhet kunna betala för hans behandling och medicin så fort det står klart vad som behöver göras. Jag lider med vår lille hjälte som inte kan få den hjälp han behöver på en gång, för att läkarna inte ens ger smärtlindring förrän de ser att pengarna finns. Vi är många som hjälps åt, det vet jag, och alla små bidrag kan tillsammans innebära skillnaden mellan liv och död för vår lille kämpe. Swish 0703606042 Bg 115-8294 Märk din gåva med "Justice" Tack <3 Nytt år, ny illustratör, nytt månadsgivarbevis.
I år genomförde vi ingen tävling för illustratörer, eftersom att intresset förra året var ganska svalt. Det är möjligt att tävlingen kommer tillbaka i någon annan form, kanske med några fler samarbetspartners, men tills dess har jag utsett mig själv till enväldig härskare över månadsgivarbeviset och väljer således illustratör själv! I år heter hon Frida Palovaara, och hon har skapat illustrationen "The faraway thinkers". Frida kommer ursprungligen från Kiruna men bor numera på Malta, och hon är en sådan där fantastisk människa som är omöjlig att inte tycka om. Full av färg, energi, idéer och inspiration sprider hon glädje och ljus vart hon än går - och det syns tydligt i hennes konstverk. Besök www.fallondrin.com för mer info! Inom en snar framtid kommer månadsgivarbeviset att skickas ut till alla aktiva månadsgivare. Rama in det och häng upp på en väl synlig plats i ditt hem, som en påminnelse om den positiva förändring som du är en del av. Om du inte är månadsgivare än - bli det! I mitt förra inlägg sammanfattade jag året som gått utifrån enstaka händelser på barnhemmet, men jag vill också upplysa er om hur året såg ut i siffror. Hur mycket pengar tror ni att vi tillsammans stöttade barnhemmet och sportakademin med? Varje månad så genererar vattenproduktionen tillräckligt med pengar för att bekosta barnhemsbarnens mat, mediciner och hälsoförsäkringar. Dessutom täcker det lönekostnaden för både barnhemmets och vattenproduktionens personal. Det är resultatet av den investering som Love Life genomförde under 2014. Men, Love Life stöttar fortfarande barnhemmet och skolan ekonomiskt varje månad, för att betala lön till:
Svaret är 577 627 kr. Femhundrasjuttiosjutusensexhundratjugosju kronor. När lönekostnaden är avdragen är det alltså 439 627 kr kvar. För dessa pengar har vi bland annat:
Det är mycket som vi tillsammans genomfört under året, och det är främst tack vare våra fantastiska månadsgivare. Och under året 2015 så blev vi faktiskt 78 st nya månadsgivare. Om 27 dagar får jag hålla om mina kids igen. Jag reser ner till Ghana den 8 februari och återvänder till Sverige 24 dagar senare. Jag håller på att planera resan för fullt, för att se till att jag drar nytta av mitt besök på allra bästa sätt. Det innebär bland annat att jag söker företag som vill investera i sitt välgörenhetsarbete genom att stötta Love Life med en summa nu, så att jag kan dokumentera den skillnad som pengarna gör när jag faktiskt är på plats. Alla summor gör skillnad, så om ditt företag vill göra en insats som är meningsfull så är det bara att kontakta mig på love.life@live.se så planerar vi något kul i hop.
2015 var ett tungt men över lag bra år för oss. Låt oss tillsammans se till att år 2016 blir ett ännu bättre år! År 2015 är över och 2016 har precis börjat, och en liten tillbakablick på året som gått vore kanske på sin plats.... Januari Jag började 2015 nere hos barnen, med Khom Loy-lyktor och en riktig festmåltid bestående av kyckling och ris. Bageriet stod färdigt och barnen fick smaka på det allra första brödet som producerades i Elizannette's Bakery - årets nya självförsörjningsprojekt. Innan jag lämnade Ghana hann vi med att anställa vår första socialarbetare samt förnya alla barnens hälsoförsäkringar. Barnen mådde bra och verksamheten kändes hyfsat stabil när jag for tillbaka till Sverige i slutet av januari. Februari - Mars Vi fick problem med hälsomyndigheten som hävdade att vårt mekaniska borrhål som förser vattenproduktionen med grundvatten, var placerat alldeles för nära barnhemmets toalettbyggnad. Vi var tvungna att pausa produktionen i väntan på att kunna finansiera ett nytt borrhål, och för varje dag som gick förlorade en del av vår viktiga inkomst. Vattenproduktionen är navet i barnhemmets självförsörjning, och intäkterna täcker kostnaderna för mat, mediciner och löner. Det var viktigt att vi kunde lösa problemet så fort som möjligt, men 26000 är inget man samlar ihop på en kvart. Hjälpen kom i form av en karismatisk virvelvind från Luleå - Louise Nelson. Se hennes initiativ nedan! April - Maj Ända sedan min återkomst från Ghana så hade jag tillsammans med en klasskompis från LTU arbetat med att planera genomförandet av fotoutställningen "We all walk under the same sun". Under en månads tid visades utställningen i Gallerian i Piteå, och besökarna fick ta del av både barnhemmets, organisationens och var och ett av de olika barnens utveckling och historia. Det var ett otroligt roligt men slitsamt projekt, som syftade till att uppmärksamma Love Life och det viktiga arbete som vi tillsammans gör. Förhoppningsvis blir det fler gånger, och jag vill tacka min projektledare och parhäst Jessica Lorentzson för ett fantastiskt samarbete! Det var också under den här perioden som jag fick ett samtal från Maj Moqvists dotter. En historia som fortfarande berör mig starkt. Nedan kan du se ett kort klipp om Maj. Juni - Juli Love Life fick möjlighet att bemanna vattenbaren under festivalen Piteå Dansar och Ler, och på så sätt dra in ca 8000 kr till organisationen. Det tog lite tid att få tillräckligt med folk som ville bidra med en timme eller två, men när det väl var dags för festivalen så var schemat fyllt. Det värmer mitt hjärta att människor som jag inte känner väljer att ge av sin tid, till förmån för mina barn. Love Life utsågs även till PDOLs välgörenhetsmål, och under festivalens fyra dagar samlades pengar på olika sätt. I slutändan fick vi ta emot en check på drygt 14000 kr, men tack vare ytterligare bidrag från PDOL och Wibax så blev slutsumman hela 24814 kr. TACK Piteå. Augusti - september I början av hösten hade vi lyckats få igång vattenproduktionen igen, men då var det dags för nästa bakslag. Social Welfare vägrade att förnya tillståndet för vårt barnhem i Abaasa, och vi var tvungna att snabbt hitta en lösning för de 38 barn som bodde där. Social welfare ansåg att barnen skulle återföras till släkt och familj, men det var långt i från alla barn som hade möjlighet till detta. Antingen saknade de familj, eller så hade de utsatts för grymheter, misshandel och övergrepp, och det fanns inte en chans att jag skulle låta någon av barnen fara illa. Tillsammans med Felicia togs beslutet att barnen skulle få flytta till oss på Mums Care i Senya. De 42 barnen på Mums bodde redan ganska trångt, och det har länge varit planerat att bygga fler sovrum så snart ekonomin tillåter. Det var omöjligt både ekonomiskt och tidsmässigt att bygga ut barnhemmet för fler barn, så vi tog beslutet att i stället tömma vår hönsfarm och göra om byggnaden till sovrum för barnen från Abaasa. Det hela gick fort, och plötsligt hade vår barnaskara i Senya utökats med 22 barn. I samma veva fick jag kontakt med en tjej som var på väg ner till Mums Care som volontär, Julia Andersson. Vi kom överens om att hon skulle driva ett eget projekt där nerifrån, som syftade till att ta emot barnen från Abaasa på bästa sätt. Dvs, samla in pengar för att färdigställa sovrum, en större matsal, och ytterligare toaletter. Vi döpte projektet till "Projekt NyttHem", och under hösten fanns Julia på plats och såg till att det genomfördes korrekt. Att ha en svensk person på plats är ovärdeligt när jag själv befinner mig i Sverige, så jag är otroligt tacksam för Julias insats. Oktober - November - December En natt väcktes volontärerna av ett högt skrik från flickornas sovrum. Det var Malizzy som skrek rakt ut till följd av att en knivbeväpnad man brutit sig in i deras rum. Mannen försvann springandes över majsfälten, men barnen var skräckslagna. Jag påbörjade värvningen av nya månadsgivare för att kunna bekosta anställningen av en nattvakt, men det gick trögt. Vi hade precis anställt en sjuksköterska och det fanns inte utrymme för fler personalkostnader. Lösningen kom från företaget NVS Bevakning här i Piteå, som gav oss ett bra startkapital för att påbörja anställningen och kunna avlöna vakten de första månaderna. TACK. Det var i november om vi fick lära känna lille Justice. En 6 månader gammal pojke från vår by, som var uppenbart sjuk. Hans buk var svullen och det visade sig att han hade en tumör som fick opereras bort i två omgångar. Det har visat sig att han har cancer, och han behandlas nu med cellgifter. Totalt har ca 20 000 kr samlats in för att bekosta Justice vård. Jag är otroligt tacksam för alla era bidrag, som möjliggjort att Justice nu överlevt sin första jul. Justice föräldrar är analfabeter, arbetslösa och fattiga, och har redan förlorat två barn pga sjukdom. Trots att vi inte kan hjälpa alla utsatta familjer i Ghana, så har jag bestämt mig för att stötta Justice så gott jag kan, och jag ser fram emot att träffa vår lille kämpe i februari. Nu är det ett nytt år, och jag kommer att berätta mer om planerna för 2016 i ett senare inlägg. Jag vill tacka er alla för året som gott, och hoppas att ni väljer att följa oss även under 2016!
Så heter den, cancertypen som Justice har. Det är en av de vanligaste cancerformerna hos barn, och vad jag förstår så är chansen ganska stor att den går att bota helt. Prognosen beror naturligtvis på hur långt gången cancern var när den upptäcktes, om den har spridit sig, om de har fått bort hela tumören under operationerna osv. Svaren på de frågorna har jag inte fått, men jag vet att Justice påbörjar sin behandling imorgon. I tre omgångar, tre veckor i taget, ska han behandlas med cellgifter. Av vad jag har förstått så blir det ingen strålning, varför vet jag inte. Vi får ta det härifrån - en dag i taget.
Imorgon för jag över de sista pengarna som behövs för att betala för behandlingen, men jag kommer även fortsättningsvis att stötta Justice och hans familj. I februari åker jag ner till Ghana, och hoppas kunna bidra med ett litet startkapital så att Justice föräldrar kan få igång en egen liten business. Pappan är sjuk och arbetslös och mamma Patience har haft fullt upp med Justice. Det behövs inte mycket för att starta en egen verksamhet för familjens försörjning, men för den som inte äger någonting är det svårt att veta var man ska börja. Det är min förhoppning att vi ska få se Justice växa upp och gå i skolan, och leva ett liv med bättre förutsättningar än dem som hans föräldrar fick. Om ni vill fortsätta att följa och stötta Justice och hans familj, går det fortfarande bra att swisha eller sätta in en slant på Bankgiro. Märk din gåva med "JUSTICE". Swish 0703606042 Bg 115-8294 Tack. |
AuthorJenni Kempe Lindberg, grundare av Love Life, bloggar om arbetet med organisationen. Archives
Mars 2022
Categories |