Gladys led av kronisk anemi. Under året som gått har vi hjälpt henne så gott vi kan och sett till att hon fått blod då det behövts. Tillsammans med Sezi från Turkiet hyrde och inredde vi ett boende till henne och sonen Wisdom, och hon skulle precis påbörja utbildningen till sömmerska. Framtiden såg ljus ut för dem båda.  

I förrgår blev Gladys akut sjuk och fick hjälp att ta sig till korsningen där hennes familj bor. En av hennes yngre systrar och en annan familjemedlem hjälpte henne in i huset, trots att hon egentligen inte är välkommen där. Hon var då så dålig att hon inte kunde gå eller prata. Då de inte hade några pengar för att ta henne till sjukhuset så dog hon där, i hemmet där hon inte var välkommen, bland familjemedlemmar som förskjutit henne. 

Familjen vägrar att arrangera eller delta vid begravningen, som måste hållas idag torsdag. Däremot är det tydligen ok att hennes kalla kropp ligger naken i ett rum i deras hus i väntan på begravningen, eftersom att hon "nu redan är död".  Min mage vänder sig in och ut. Igår skickade jag en mindre summa via Western Union för att begravningen ska kunna genomföras idag. Pengar som jag egentligen inte har, men avstår i ett akut läge som detta. Gladys förtjänar åtminstone ett värdigt avslut, och i det ingår inte att ligga och ruttna i den afrikanska hettan.

Minns ni tvillingpojkarna som kom till oss för 2,5 år sedan? De var då 1,5 år och i ett bedrövligt skick, undernärda och sjuka. Deras mamma tvingades då att ta beslutet att ge upp sina pojkar, eftersom att hon inte kunde försörja dem. Vid det här laget hade vi ledsnat på att barn lämnades och hämtades lite hipp som happ, och därför infört en ny regel. De barn som lämnas hos oss ska stanna tills dess att vi i samråd med social welfare beslutar att barnen kan återvända hem, eller till den dag de fyller 18 och får bestämma själva. Att lämna sitt barn på ett barnhem är inget beslut som bör tas lättvindigt, och dessutom vill vi undvika att föräldrar överlåter barnen till oss endast till den dag barnen är tillräckligt stora för att kunna arbeta och bidra till familjens försörjning. Pojkarnas mamma var helt införstådd med detta, men tog ändå beslutet att lämna barnen hos oss.   

Som så många andra barn saknade pojkarna identitetshandlingar, och sedan mamman lämnat barnen uppstod det en förvirring kring deras namn och vem som var vem.  Jag ombads att ge dem nya namn, och sedan dess heter de John & Luke, efter två av evangelisterna. Dessvärre fick de byta namn ännu en gång... för när jag återkom till Ghana efter ett halvår så hade de bytt namn med varandra! "Min" John kallades nu för Luke och vice versa, men det spelade ju egentligen ingen roll. 

Sedan John och Luke kom till oss har de bjudit på mycket glädje och bus. De vet att de är söta som socker, och de kommer undan med det mesta genom att charma alla som de möter. Om inte annat så kan de alltid skylla på varandra - för de är lika som bär och det är inte så enkelt att se skillnad på dem innan man lärt känna dem!

Nu är dock pojkarnas tid hos oss över, och jag är så glad att kunna berätta att det är på grund av lyckliga omständigheter - och inte för att de hämtats och aldrig återkommit. Under tiden som vi haft John och Luke hos oss har deras mamma lyckats utbilda sig till sömmerska och fått ett arbete. Hon bor tillsammans med en släkting i ett ordentligt hem i Pokuaase utanför Accra, och känner sig redo att ta hem sina pojkar. Inte för att de ska arbeta - utan för att hon nu kan ge dem ett bra liv. Vi finns kvar tillsammans med Social welfare för att försäkra oss om att de går kvar i skola och får rätt förutsättningar i livet, och även om jag kommer att sakna dem på Mums så är jag otroligt glad för deras skull. Ett barn ska vara tillsammans med sin mamma om det går.  

Jag inbillar mig att John & Luke har fått en bra start i livet eftersom att de kom till oss vid så ung ålder. Många av våra andra barn har hunnit vara med om en hel del och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket naturligtvis kommer att påverka dem i livet. Tack och lov har tvillingarna så länge de kan minnas kunnat äta sig mätta och fått sova i en riktig säng, och med utbildning och kärlek från sin mamma finns det ingenting som kan hindra dem från ett liv värt att leva.

​Lycka till mina fina pojkar - tills vi ses igen!

Att operera bort en inflammerad blindtarm är en rutinoperation om man bor i trygga Sverige. Det är i alla fall så jag har uppfattat det. Ett litet snitt på höger sida av nedre buken. När Essel drabbades av magsmärtor för några veckor sedan så skickades han först till Senya, sedan vidare till Winneba, och slutligen till Cape Coast Teaching hospital - ca 3 timmars bilresa från barnhemmet. Han opererades och vi fick besked om att ingreppet varit lyckat - och med mina svenska förkunskaper så innebar det att faran var över. Dvs - Essels inflammerade blindtarm skulle inte brista och ge svåra komplikationer. 

Efter en vecka skickades Essel hem, och det lilla snittet skulle bara läka. Dessvärre tog det bara några dagar innan jag nåddes av beskedet att Essel åter lagts i Cape coast för att sy om såret, som tydligen inte sytts ordentligt. Hur kan man misslyckas med ett litet snitt?  Och varför behöver Essel  ligga inne för det? 

Egentligen vill jag bara belysa det faktum att adekvat vård är få förunnat. Även om vi lyckas få fram ekonomiska resurser så är det ingen garanti för bra vård. Jag har en hel drös med exempel på hur inkompetens inom vården har fått förödande konsekvenser, på grund av bristande kunskap eller för stor tillit till Gud. Jag har själv känt rädslan och legat och famlat efter trygghet då jag drabbades av malaria, en rädsla som jag aldrig någonsin upplevt i mitt eget land. Visst görs det misstag inom vården även i Sverige, men den grundläggande tryggheten och tilliten är något som i alla fall jag tar för givet. Om jag blir sjuk så litar jag på och kan vila i att de som tar hand om mig på sjukhuset vet vad de gör, och så tror jag att de flesta i Sverige känner. Kan ni ens föreställa er hur det är att leva i ett land där den tilliten saknas? ​

Idag är Essel betydligt bättre. Såret är omsytt och läker bra, och för att skyddas från infektioner är han ledig från skolan och bor i volontärernas hus. Varje dag läggs såret om i Senya, och sakta men säkert blir Essel sitt gamla vanliga jag. Tack och lov.

4 månader har gått sedan Justice somnade in i sin mammas famn, och sedan dess har vi arbetat för att få familjen på fötter igen. Vi fick loss en bit mark i Kasoa, och nästa steg var att bygga upp en liten klädbutik för familjens försörjning. Vi var på gång, men som vanligt i Ghana så går saker sällan på räls. Den andra lilla familjen som vi stöttat, Gladys och henne son Wisdom, hamnade i ett akut läge när Gladys kollapsade och behövde akut vård - och Wisdom ett temporärt hem. Arbetet för Justice familj avstannade. När jag lever mitt hektiska svenne banan-liv här i Norrland är det lätt att glömma att varje dag som går därnere är en kamp för denna familj som förlorat allt. Men jag måste försöka prioritera - pengarna räcker inte för att hjälpa alla på samma gång. ​

Naturligtvis kom nästa smäll som ett brev på posten. Om vi inte påbörjar bygget på markplätten som vi hyrt, så kommer den att upplåtas till någon annan. Det återstår ingenting annat än att i princip tömma de konton som Love Life har, något som jag försökt undvika att göra. Akuta utgifter dyker ju upp hela tiden och det är inte direkt supersimpelt att få ihop pengar på kort tid, konsekvenserna kan bli förödande. I princip varenda gång vi ställts inför situationer som krävt akuta åtgärder, har jag kunnat föra över en del av summan innan jag ens påbörjat insamlingen för ändamålet. Det har i alla fall gett mig en liten tidsfrist, visserligen i kombination med stressen över att kanske inte få ihop tillräckligt med pengar i tid för att klara månadskostnaderna. Att kunna göra så har ibland varit livsavgörande. Men nu blev det så här och idag har jag fört över våra sista slantar till Albert. Lyckas vi bara avsluta det här projektet så är det verkligen läge för återhämtning. Jag får helt enkelt försöka rusta mig för att kunna säga nej nästa gång ett nytt utsatt barn eller en ny raserad familj korsar min väg. Men hur i helvete gör man det?

Att i kostym kuska runt på dammiga och dåliga vägar, i en trång buss utan AC och med ett 20-tal andra människor på väg, är en del av Alberts vardag. Han är mina händer, ögon och öron när jag befinner mig i Sverige, och han gör verkligen ett fantastiskt jobb med att försöka förverkliga alla planer och projekt. En stor del av arbetet är att resa runt för att söka finansiering eller prata med folk, eller resa till sjukhus för att hjälpa fattiga familjer att betala för sina sjuka barns vård.  Att åka kommunalt är det billigaste sättet att ta sig från punkt A till B, men är också det mest tidskrävande. Bussen går inte förrän den fyllts till sista plats (och ibland mer än så) och det kan ta allt från några minuter upp till en timme innan bussen rullar iväg. trafiken längs kustvägen är ofta horribel, med långsamma köer och människor som flockas runt bussen för att sälja allt från vatten till mobilladdare och lakan. Att komma i tid är ett riktigt mission, och kanske det är därför tidsbegreppet knappt existerar i Ghana. "African time" betyder ungefär "när som helst och på mina villkor", så det är en ganska frustrerande situation för oss europeer som planerar våra liv efter ett 12- eller 24-timmarsformat. 

Albert reste i går till Kasoa för att besöka "the chief" och köpa loss en bit land till Justice familj. Redan förra veckan åkte han dit en första gång, men blev ombedd att komma tillbaka på måndagen. Efter ännu en skumpig och långsam resa i rusningstrafiken kom han fram till Kasoa och fick så träffa "the chief". Men han var inte alls redo att sälja någon mark till oss, oklart varför. "Have patience" he said. Som om Albert inte redan haft tålamod nog. 

Det trillade alltså in några kronor till Justice familj förra veckan,  så nu är planen att börja med att köpa loss en liten bit mark. Även containern har vi råd med efter den här insamlingsrundan, men det saknas fortfarande pengar för att kunna genomföra hela insatsen. Vi hoppas såklart få klart projektet så snart som möjligt, så att Justice familj kan börja sin resa mot ett normalt liv igen. I Ghana finns inga sociala skyddsnät som fångar upp människor i sådana här situationer, och familjens framtid hänger just nu på Love Life. Alla kronor gör skillnad och vi tar tacksamt emot gåvor på swish 0703606042 och bg 115-8294. 

När det gäller Albert egna hjärtefråga - Spirrow - så har läget varit skakigt ett bra tag nu. Under min senaste resa byggde vi så gott som färdigt det nya klubbhuset, men på grund av felberäkningar av materialkostnaden så står det fortfarande utan takskivor. Och det kostar pengar - mer än vad jag kan hjälpa till med just nu. I samma veva har Spirrows buss, deras enda inkomstkälla, rasat ihop. Albert har varit förtvivlad och med så många stora hål som måste fyllas samtidigt har han nästan tappat hoppet. Spelarna i Spirrow har snart ingenstans att bo, Spirrow har ingen inkomst, och Ghanas fotbollsliga drar igång i dagarna. Att få spela i division 2 har varit pojkarnas största motivation och de arbetar hårt för att prestera bra. Även om det ibland innebär att träna och spela match på tom mage. Och jag önskar naturligtvis också att de ska få spela denna säsong - men jag kan inte trolla med knäna. 

​Så förra veckan var jag tvungen att råda Albert till det han fruktat mest. Avstå från ligan och lägg det här året på att få en stabil ekonomi med hjälp av självförsörjningsprojekt. Att hela tiden leva på svältgränsen fungerar inte, hur viktigt det än är för pojkarna att få en chans. Till slut verkade det som att han förstod. Han hade inget annat val.

I helgen meddelades pojkarna, och via Albert skickade de en hälsning till mig. Please Jenni. Help us this last time and we will not disappoint you. Soccer is our only chance. We promise to work hard and do whatever is needed to stay in the league. Några av pojkarna grät. Det här är verkligen deras liv - deras dröm. Idag är sista dagen för inbetalning till FIFA. 

Jag har funderat och vridit och vänt på alla tankar. Senaste året har det sett ut såhär, pojkarna svälter i princip men ändå lägger vi pengar på registreringsavgifter. För att det är det de vill. Men är det rimligt? Spirrow blöder, och utan en paus i verksamheten så ser jag inte hur vi ska kunna få såret att läka. Men å andra sidan bygger verksamheten på de här spelarna, på det här laget som tagit sig så långt. Vad är Spirrow utan dem?

En sista chans. Ett sista försök. Registreringsavgifterna är betalda och jag hoppas att jag har gjort rätt. Nu håller jag alla tummar och tår att de på något sätt kan få in pengar för att slippa spela på tom mage, eller missa en match för att det saknas pengar till transport. Om jag tror och hoppas kanske det går vägen. If I have patience.

Om några dagar är det två månader sedan vår lille kämpe Justice tog sitt sista andetag och somnade in i sin mammas famn. Två månader sedan den tidigare trebarnsfamiljen blev en nollbarnsfamilj. Justice mamma och pappa förlorade sitt sista barn och det är nästan oförståeligt att de orkar fortsätta leva. 

Innan Justice dog kämpade de varje dag för att hålla honom och sig själva vid liv, utan utbildning och försörjning. Jag bestämde redan då att vi skulle försöka hjälpa familjen att starta en egen liten verksamhet som skulle kunna försörja dem, och arbetet med detta skulle påbörjas under mitt besök i Ghana i februari. Men så den 18 februari slutade Justice andas, och allt ställdes på ända. Pengarna som skulle finansiera deras business fick istället användas för att ordna med begravning, gravplats och liktransport. Det var inte så det skulle bli. 

Vi har låtit dem sörja i fred. De har fått pengar för att kunna köpa mat under tiden, men det har känts viktigt att ge dem tillräckligt med tid innan vi drar igång arbetet med en egen verksamhet. I förra veckan hörde de av sig och sa att de var redo att börja bygga upp sitt liv igen, och nu har vi tillsammans gjort upp en plan.

Justice mamma Patience har tidigare arbetat med att sälja kläder. Hon har redan en liten kundkrets  i Kasoa, och känner till hur arbetet går till. Henne önskan är att ha en egen ”butik”, dvs en container eller en liten kiosk som går att stänga och låsa, varifrån hon kan sälja sina kläder.  Vad behöver vi göra för att hjälpa till?

• Land (yta att bygga på) - 600 GHS
• Container kiosk (byggnad) - 1000 GHS
• Carpenter workmanship (arbetskostnad snickare) - 350 GHS
• Assembly and business registration (registrering av verksamhet) - 700 GHS
• Clothes (klädlager) - 2000 GHS

Totalt är det 4650 cedi, som med dagens valutakurs innebär 9942 kr. Det är vad det kostar att få familjen på fötter igen, och ge dem en inkomst som de kan överleva på. En möjlighet att gå vidare i livet, kanske vågar de skaffa barn igen. 

Det känns viktigt att få igång det här så snabbt som möjligt, eftersom att familjen just nu är helt utan försörjning. Vi sticker åt dem lite småpengar då och då för matinköp, men de pengarna skulle kunna användas på ett bättre sätt. 

Om ni vill fortsätta att stötta Justice familj så går det som vanligt bra att använda Bg 115-8294 eller swisha 0703606042. Låt oss tillsammans ge denna utsatta familj en möjlighet att börja om på nytt - med bättre förutsättningar.

Tack.

Människor vill väldigt gärna hjälpa. Det vet jag. I fallet med Justice trillade det in bidrag från höger och vänster, från både vänner, släkt, bekanta och för mig fullständigt okända människor. Då handlade det om att försöka rädda livet på en liten pojke som så orättvist drabbats av cancer, i ett land där sjukvården är under all kritik. Samma sak i fallet med Gladys och hennes lille son Wisdom. Människor som lider är uppenbarligen svårt för oss att se, och om vi kan så avvarar vi gärna en krona eller två. Det känns hoppfullt. 

Men. Att driva ett barnhem, en skola och en sportakademi är en stor apparat, och slukar resurser. Jag har valt att satsa på självförsörjningsprojekt för att verksamheten någon gång i framtiden ska kunna stå på egna ben, med mer eller mindre lyckat resultat. Vattenproduktionen är en succé, men bageriet och bussen har än så länge mest inneburit kostnader. Oförutsedda kostnader. Kostnader som måste betalas för att verksamheten ska börja genera intäkter, och som är lika viktiga som de kostnader som betalar för exempelvis Justice vård. Det är samma pengar. Hela verksamheten drivs med hjälp av fantastiska månadsgivare och enskilda donationer, och när något händer - oavsett om det är ett sjukt barn eller en utsliten bromskloss, så är det kostnader som vi måste ta hand om.  

Vår skolbuss ser till att alla våra elever från byn får gå i skolan, de blir upphämtade på morgonen och skjutsas tillbaka på eftermiddagen vid skolans slut. Tiden däremellan är det meningen att skolbussen ska "arbeta", dvs fungera som en buss i kollektivtrafiken och dra in pengar. Men om den är trasig så fungerar ju inte det. Bussen måste lagas. 

Pengarna som bekostar lagningen måste tas från den "stora" högen av pengar, och dessvärre är den för tillfället väldigt liten. Med 22 nya barn är budgeten tight, och en extra utgift kan få stora konsekvenser. Steven kanske får avstå från sina välbehövliga besök på hudkliniken under en period. Yaw och Ben kanske får gå i sina smutsiga blöjor några timmar extra för att förrådet av blöjor börjar sina. Kosten kanske blir ovarierad och näringsfattig ett tag. Och i värsta fall - ett barn som blir allvarligt sjukt kanske inte kan få rätt hjälp i rätt tid. ​Jag vill inte hamna i den situationen. Men en vädjan om hjälp att byta bromsklossar kommer aldrig att smälla lika högt som ett döende barn.

Jag önskar att folk var lika villiga att hjälpa till att förebygga katastrofer, som de är när katastrofen väl är ett faktum. Det är att göra skillnad på riktigt. Inte så att det inte gör skillnad alls att bidra till ett sjukt barn, det är bara det att det är så mycket bättre att se till att de inte blir sjuka överhuvudtaget. Dessutom förlorar man kampen ibland, som med lille Justice. Och det vill jag helst inte uppleva igen.  

Alltså behöver jag hjälp att bekosta lagningen av vår buss, en summa på ca 5000 kr. Vill du vara med och förebygga katastrofen så kan du göra följande:

• Swisha en gåva till 0703606042
• Sätta in en gåva på Bg 115-8294
• Bli månadsgivare genom att klicka här
• Dela det här blogginlägget på din Facebooksida
• Berätta om vårt arbete för en vän

Första gången jag träffade dig var för 14 månader sedan. Då hade du nyligen börjat gå, men bar fortfarande blöjor. Du satte ner fötterna försiktigt och vaggade sakta från sida till sida, med en kraftigt hjulbent gång, och  höll balansen med utsträckta armar. Jag ropade på dig och för allra första gången fick jag se ditt vackra leende då du med stapplande steg rörde dig mot mig. Jag lyfte upp dig i min famn. Du var så lätt. Jag såg in i dina stora bruna ögon och förundrades redan då över hur någon kunnat göra dig så illa. Du sa ingenting. Inte ett ord hade någonsin kommit över dina läppar. Det var svårt att tro att du just fyllt 5 år.

Yaw kom till barnhemmet Helping hands för några år sedan, svårt misshandlad av sin mormor sedan han såg dagens ljus. Ingen vet om hans skador är medfödda eller ett resultat av undernäring och våld. Han lärde sig inte gå förrän han var fyra år, och han har aldrig pratat - inte ens låtit. Vilken typ av framtid kommer en så pass skadad pojke få i ett land som Ghana?

I oktober flyttade Yaw tillsammans med de andra de barnen från Helping hands till oss på Mums Care. När jag fick träffa honom igen var det en helt annan pojke som mötte mig. Utan blöjor och med en stadig gång, även om det fortfarande är tydligt att han har stora skador. Han interagerar med de andra barnen, och jag ser att han förstår när han blir tilltalad. Och han kan dra slutsatser. Han vet mycket väl att när vita människor kommer så behöver han bara kasta sig på marken och gråta för att se till att han blir upplyft och får all uppmärksamhet. Det är inget beteende som bör uppmuntras, men jag kan låta bli att le inombords när jag förstår vad det innebär. Han är inte lika illa däran som jag först trodde. 

Tillsammans med våra socialarbetare har jag diskuterat Yaws framtid. Till en början var vi alla överens om att Yaw behöver mer hjälp och stöd än vad vi kan ge honom på Mums Care, och vi funderade på att låta honom komma till en specialskola. Det finns faktiskt en del specialskolor i Ghana, där barn med olika skador och funktionshinder får en helt egen lärare som är med dem varje dag. Lite som en personlig assistent. Det är dyrt, men om vi skulle välja att gå den vägen så får vi helt enkelt lösa det på något sätt. Men hur vet man vad som egentligen är bäst för vår fina lilla kille? Vi konsulterade social welfare och med tanke på hur mycket Yaw ändå har utvecklats under det senaste året så tog vi beslutet att låta honom stanna hos oss. Tydligen så är det bäst för Yaw att vistas med "normala barn" så länge som möjligt. Den dagen vi inte längre kan se någon utveckling är det dags att överväga andra alternativ, och då kommer vi förmodligen behöva hjälp att bekosta Yaws boende och behandling. För släpper honom på heltid till någon annan gör vi aldrig.

Det är mitt löfte till dig fina lilla Yaw.

Här kommer ännu en uppdatering om Gladys och hennes lille son Wisdom. Gladys släpptes till slut från ”Prayer camp” utan att vi hade betalat den påhittade avgiften på 100 cedi. Hon fick en tid hos läkaren i torsdags, men tyvärr kom en allvarlig olycka emellan och läkaren var upptagen med en akut operation. Medan Gladys väntade tillsammans med Albert så fick de möjlighet att prata, och då kom det fram vilken fruktansvärd sits som Gladys sitter i. 

16 år gammal tvingades hon att bo med en man som hennes föräldrar lånat pengar av, och inte kunnat betala tillbaka. Han behandlade henne illa och tvingade sig på henne, och inom kort så var hon gravid med deras gemensamma barn. När hon bad honom att ta sitt ansvar och gifta sig med henne, så att de kunde bli en riktig familj, sa han att han hade köpt henne och därför fick göra vad han ville. Vad som hände med hennes förstfödda har jag inte fått klarhet i än, men då mannen behandlade henne så illa så valde hon att fly tillbaka till sin familj i Senya. Bara för att få veta att alla dörrar var stängda. Genom att lämna mannen har hon återigen satt familjen i skuld, och hon är därför inte välkommen hem. Och mitt i allt detta får hon reda på att hon väntar barn igen. Lille Wisdom är alltså hennes andra barn, och han har hunnit bli 1 år och 6 månader. De har ingenstans att bo, och inga pengar för att köpa mat, vilket är anledningen till att hon bodde på ”prayer camp”. Hon kommer ofta förbi Albert för att be om något att ge Wisdom att äta, och nu förstår vi varför. 

Så vad gör vi? För det första måste Gladys få vård. För det andra måste hennes son tas om hand. Ingenting är klart än, men förhoppningsvis kan vi ta oss an Wisdom på barnhemmet under den tid som Gladys får vård, och när hon är frisk så hoppas jag att vi kan låta henne bo hos oss på barnhemmet och gå utbildningen på vårt Vocational centre. Om hon vill. Wisdom har fått en hälsoförsäkring nu, tack vare er, och än så länge räcker pengarna för Gladys vård.

Det är så otroligt frustrerande att möta alla dessa människor och höra om deras livsöden. Vem betalar sina skulder med sitt barn? Vem sätter barn till världen bara för att sedan vända dem ryggen och lämna dem att leva i svält och fattigdom? Gladys och Wisdom är inte ensamma. Det finns så många i hennes situation, och i Ghana finns det ingen socialtjänst som kan kliva in och hjälpa till, inga bidrag att söka. Vad gör man som ensam mamma i en sådan situation?

Vi vill hjälpa, och jag vet att ni är fler som gärna sträcker ut en hand. Gör en insats genom att bli månadsgivare eller skänk en slant via swish (0703606042) eller bankgiro (115-8294)- för det gör skillnad.

Så vad gör vi? För det första måste Gladys få vård. För det andra måste hennes son tas om hand. Ingenting är klart än, men förhoppningsvis kan vi ta oss an Wisdom på barnhemmet under den tid som Gladys får vård, och när hon är frisk så hoppas jag att vi kan låta henne bo hos oss på barnhemmet och gå utbildningen på vårt Vocational centre. Om hon vill. Wisdom har fått en hälsoförsäkring nu, tack vare er, och än så länge räcker pengarna för Gladys vård.
​
Det är så otroligt frustrerande att möta alla dessa människor och höra om deras livsöden. Vem betalar sina skulder med sitt barn? Vem sätter barn till världen bara för att sedan vända dem ryggen och lämna dem att leva i svält och fattigdom? Gladys och Wisdom är inte ensamma. Det finns så många i hennes situation, och i Ghana finns det ingen socialtjänst som kan kliva in och hjälpa till, inga bidrag att söka. Vad gör man som ensam mamma i en sådan situation?

Vi vill hjälpa, och jag vet att ni är fler som gärna sträcker ut en hand. Gör en insats genom att bli månadsgivare eller skänk en slant via swish (0703606042) eller bankgiro (115-8294)- för det gör skillnad.

Här kommer äntligen lite information rörande Gladys och Wisdom, den mamma och son som båda var i behov av sjukvård då jag reste från Ghana för 15 dagar sedan. Vad vi vet om Gladys är att hennes hälsoproblem inte är en vanlig förkylning, hon har varit sjuk under en längre period och vi behöver ta henne till sjukhus för att ta reda på mer om hennes tillstånd. Lille Wisdom led av uttorkning och malaria, och som jag tidigare berättat så är det ingetlivshotande tillstånd förutsatt att man får behandling i tid. Problemet är att Gladys familj är fattig och båda saknar hälsoförsäkring. 

När jag lämnade Ghana var planen att ta både Wisdom och Gladys till sjukhuset i Winneba. Med er hjälp samlade jag in tillräckligt med pengar för att genomföra undersökningar så som provtagning, ultraljud och röntgen, men som med det mesta i Ghana så blir det inte alltid som man tänkt sig.
I brist på möjlighet till riktig vård fördes Gladys till ett så kallat ”Prayer camp”, där hennes dåliga hälsa skulle botas med hjälp av böner och handpåläggning. När Albert meddelade att vi ordnat så att hon skulle kunna söka vård på sjukhuset så fick vi veta att de inte tänkte släppa Gladys, så vida vi inte tänkte betala en avgift på 100 cedi. Det är fullkomligt orimligt eftersom att Gladys själv har fått köpa mat på plats, och botat henne har de ju inte heller gjort. Och det är här som jag måste dra en gräns, det spelar ingen roll hur gärna jag vill hjälpa Gladys - jag vägrar att stötta korruptionen som redan är ett så otroligt stort problem i landet. Djungeltrumman existerar i Senya, och på två röda kommer det vara ute i hela byn att det går att pressa oss på pengar. Jag vägrar. 

Att förklara detta för Albert, som levt hela sitt liv i Afrika, är inte helt lätt. Jag har bett honom att ta diskussionen med dem, och förklara att om de vill hjälpa Gladys så måste de låta henne gå, men han är rädd för att de ska kasta en förbannelse på honom; ”You know Jenni, these people, they can do things. You will have problems for the rest of your life”. Well, säger jag, 1: om de nu verkligen kan göra saker - varför är då inte Gladys frisk? 2: Om de är ”men of God” och de ”goda kristna” som de utger sig för att vara, så borde en människas lidande gå före pengar. Jag avslutade diskussionen med att konstatera att om det nu finns en himmel så kommer inte dessa människor att hamna där. 

Lille Wisdom då? Jo, han har fått vård och mår idag bra. One life saved.