121 är inte samma sak som 229.

Jag förstår att det är många som undrar vad som hände med det nya barnhemmet som jag reste ned till förra månaden. Det har varit ett medvetet val av mig att vara tys tills nu, eftersom att jag inte riktigt har vetat hur jag ska förhålla mig till det jag mötte därnere.  

Låt mig börja från början. Att vi fick kontakt med verksamheten Sweet and Honey Foundation i Otuase beror på att Felicia har känt familjen som driver det under många år. Hon har besökt dem flera gånger under de senaste fem åren, och varit bedrövad över att utvecklingen i princip har stått stilla. När jag frågade henne om hon kände till något annat ställe som behövde hjälp nämnde hon därför just Sweet and Honey. Hon ringde och pratade med familjen som uppgav att de då hade ca 60 barn under sina vingar - och vi tolkade det som att det var dessa 60 barn som bodde där. Verkligheten såg dock något annorlunda ut. 

Jag, Sezi och hennes två volontärer från Turkiet lastade bussen med ris, bönor, socker och tomatsås, kläder och leksaker, och åkte den ca 2 timmar långa resan till Otuase. När vi kom fram möttes vi av mamman i familjen, en nätt kvinna med eldrött hår som omfamnade oss och hälsade oss alla välkomna. Vid hennes sida fanns en handfull barn, som med nyfikna blickar synade oss från topp till tå. Hettan som slog emot oss var någonting helt annat än den (i jämförelse) svala luften nere vid kusten. Sweet and Honey ligger en liten bit från vägen och det var svettigt att bära alla säckar och väskor i värmen. Vi kom fram till en grind, skapad av breda gröna nylonband som knutits ihop till något som kan liknas vid ett nät eller galler. Vi var framme.

Vi samlades under ett stort nättak, flätat på samma vis som grinden vi just gått igenom. Trots alla hål så skapade det en skuggig plats som faktiskt gav lite svalka. Som alltid när man är gäst i Ghana så placerades vi på plaststolar som ställts upp i en halvcirkel, och genast hade vi små barn i knäet, vid vår sida, framför fötterna och bakom ryggen. Skillnaden mot ett möte med "våra" barn hemma på Mums Care var dock påtaglig, de här barnen hade ingen energi. De tittade på oss med stora mörka ögon, tog försiktigt våra händer, granskade oss.  Mamman i familjen, hon med det röda håret, talade lugnt och vänligt till barnen och jag slogs av att hon faktiskt talade till dem på engelska. Det var en otroligt lugn och harmonisk stämning där under det gröna plasttäcket. 

Vi packade upp leksakerna och lämnade barnen att leka fritt, medan familjen (paret White och deras fyra barn) visade oss runt. Sweet and Honey ligger otroligt vackert nedanför ett berg och allt runt omkring är grönt. I en träddunge har familjen satt upp gungor - med hjälp av samma gröna plastband - och efter att ha provat själv så förstod vi att detta är barnens favoritplats. Vi fick också se sjukstugan - en tältsäng utan madrass, placerad i skuggan under ett träd. Köket bestod av en bänk. En presenning virad runt några kakaoträd utgjorde badrummet. När jag såg en svartmålad plywoodskiva med bokstäver av tavelkrita stå lutad mot ett träd fick jag en flashback till tiden på Mums Care då just en sådan var det enda verktyget för lärande som fanns. Och då kom tårarna. Om det var av glädje över vilken resa vi gjort eller sorg över den resa som Sweet and Honey behöver göra vet jag inte. Kanske både och.

Det var när vi öppnade dörren till byggnaden som sanningen uppenbarade sig. Det fanns inga sängar. De två rummen var belamrade med kläder, böcker och madrasser. Först blev vi såklart förskräckta - det var ju hur mycket saker som helst! Vi förstod absolut ingenting, och det var precis den reaktionen som paret White hade väntat sig. När vi stod där i det mörka rummet, med säckvis med kläder längs väggarna och inte en centimeter av golvet synligt, fick vi situationen förklarad för oss. Kläderna tillhör de barn som familjen förbarmat sig över, och de är inte sextio - utan 168 st. Madrasserna och böckerna har donerats till verksamheten, men då det inte finns något utrymme att använda till vare sig sovrum eller skola så har de hamnat här. Varje kväll frigörs en liten yta på golvet där madrasser läggs ut, så att de minsta barnen som verkligen inte har någonstans att ta vägen har någonstans att sova. De andra sover ute, eller återvänder till byn där de kanske har någon avlägsen släkting i slummen. Kläderna förvaras i det där rummet, och vissa barn kommer bara en gång i veckan för att hämta rena kläder och lämna in sina smutsiga kläder, som tvättas och läggs tillbaka i en säck till nästa gång. Kläder som inte behövs delas ut till fattiga familjer i byn varje lördag.  Sweet and Honey befinner sig i ett moment 22 och de har varken kunskap eller ekonomi att ta sig ur det. Den spontana tanken är tömma rummet och lägga ut alla madrasser - men vad gör man då med alla barnens kläder? Och även om man gjorde det - hur ska man kunna rymma 168 barn på den lilla ytan? Och man kan ju knappast vända hälften ryggen. 

Min känsla är att familjen, som verkar genomgoda och alldeles underbara,  saknar management skills. Därför har de hamnat i en omöjlig situation, där den lilla vinst som de gör på sin biodling går åt till mat och att skicka en del av barnen som "bor" långt bort med taxi "hem" till sina byar på kvällarna. Insatsen som behövs här är enorm - och inte bara ekonomisk. Även om vi bestämmer oss för att försöka hjälpa dem att bygga en sovsal så är jag rädd att de saknar kompetensen att kunna planera och genomföra det - och Sweet and Honey ligger alldeles för långt bort för att vi ska kunna vara på plats under hela tiden som det skulle behövas. Hur gärna jag än skulle vilja så känner jag mig alldeles för osäker för att dra igång ett stort projekt. I alla fall just nu.

Vi gjorde en punktinsats, och även om maten som skulle räcka en månad (till 60 barn) bara räcker en kort tid så är det ändå bättre än inget. Men. Det finns fortfarande en sak vi kan göra i väntan på modet att genomföra ett större projekt i framtiden. Som jag nämnde så driver familjen en biodling (därav namnet Sweet and Honey) och just nu har de tre bikupor. Det är en bra business och deras produkt är efterfrågad, men det går inte att producera mer honung utan fler bikupor, och att investera i det är knappast ett alternativ när det innebär att 160 barn tvingas gå utan mat under en tid. Om familjen insett detta innan de öppnade upp sitt hem för alla dessa barn så hade de kanske kunnat driva verksamheten på ett bättre sätt, men det är lätt att vara efterklok. Men kanske kan vi hjälpa dem att vara "nu-kloka" och sakta men säkert ta kontroll över sin verksamhet? En bikupa i taget... Det finns utrymme för ca 30 bikupor, och det skulle naturligtvis ge verksamheten en större intäkt. Min tanke är därför att försöka bidra till deras självförsörjning genom att utöka antalet bikupor - det är något som vi skulle kunna ha koll på och följa upp relativt enkelt. Jag har inte sagt någonting till familjen ännu, och tänker att jag ska börja dra i det här när jag är säker på att jag har någon på plats som kan hjälpa mig att administrera det. Alternativt att jag kan åka dit själv och få det gjort. Oavsett vilket så kommer jag att låta er veta när det sker - och då får ni gärna vara med och bidra med en bikupa. 

Så nu vet ni hur det blev. Hur det blir i framtiden är upp till oss.