Att i kostym kuska runt på dammiga och dåliga vägar, i en trång buss utan AC och med ett 20-tal andra människor på väg, är en del av Alberts vardag. Han är mina händer, ögon och öron när jag befinner mig i Sverige, och han gör verkligen ett fantastiskt jobb med att försöka förverkliga alla planer och projekt. En stor del av arbetet är att resa runt för att söka finansiering eller prata med folk, eller resa till sjukhus för att hjälpa fattiga familjer att betala för sina sjuka barns vård.  Att åka kommunalt är det billigaste sättet att ta sig från punkt A till B, men är också det mest tidskrävande. Bussen går inte förrän den fyllts till sista plats (och ibland mer än så) och det kan ta allt från några minuter upp till en timme innan bussen rullar iväg. trafiken längs kustvägen är ofta horribel, med långsamma köer och människor som flockas runt bussen för att sälja allt från vatten till mobilladdare och lakan. Att komma i tid är ett riktigt mission, och kanske det är därför tidsbegreppet knappt existerar i Ghana. "African time" betyder ungefär "när som helst och på mina villkor", så det är en ganska frustrerande situation för oss europeer som planerar våra liv efter ett 12- eller 24-timmarsformat. 

Albert reste i går till Kasoa för att besöka "the chief" och köpa loss en bit land till Justice familj. Redan förra veckan åkte han dit en första gång, men blev ombedd att komma tillbaka på måndagen. Efter ännu en skumpig och långsam resa i rusningstrafiken kom han fram till Kasoa och fick så träffa "the chief". Men han var inte alls redo att sälja någon mark till oss, oklart varför. "Have patience" he said. Som om Albert inte redan haft tålamod nog. 

Det trillade alltså in några kronor till Justice familj förra veckan,  så nu är planen att börja med att köpa loss en liten bit mark. Även containern har vi råd med efter den här insamlingsrundan, men det saknas fortfarande pengar för att kunna genomföra hela insatsen. Vi hoppas såklart få klart projektet så snart som möjligt, så att Justice familj kan börja sin resa mot ett normalt liv igen. I Ghana finns inga sociala skyddsnät som fångar upp människor i sådana här situationer, och familjens framtid hänger just nu på Love Life. Alla kronor gör skillnad och vi tar tacksamt emot gåvor på swish 0703606042 och bg 115-8294. 

När det gäller Albert egna hjärtefråga - Spirrow - så har läget varit skakigt ett bra tag nu. Under min senaste resa byggde vi så gott som färdigt det nya klubbhuset, men på grund av felberäkningar av materialkostnaden så står det fortfarande utan takskivor. Och det kostar pengar - mer än vad jag kan hjälpa till med just nu. I samma veva har Spirrows buss, deras enda inkomstkälla, rasat ihop. Albert har varit förtvivlad och med så många stora hål som måste fyllas samtidigt har han nästan tappat hoppet. Spelarna i Spirrow har snart ingenstans att bo, Spirrow har ingen inkomst, och Ghanas fotbollsliga drar igång i dagarna. Att få spela i division 2 har varit pojkarnas största motivation och de arbetar hårt för att prestera bra. Även om det ibland innebär att träna och spela match på tom mage. Och jag önskar naturligtvis också att de ska få spela denna säsong - men jag kan inte trolla med knäna. 

​Så förra veckan var jag tvungen att råda Albert till det han fruktat mest. Avstå från ligan och lägg det här året på att få en stabil ekonomi med hjälp av självförsörjningsprojekt. Att hela tiden leva på svältgränsen fungerar inte, hur viktigt det än är för pojkarna att få en chans. Till slut verkade det som att han förstod. Han hade inget annat val.

I helgen meddelades pojkarna, och via Albert skickade de en hälsning till mig. Please Jenni. Help us this last time and we will not disappoint you. Soccer is our only chance. We promise to work hard and do whatever is needed to stay in the league. Några av pojkarna grät. Det här är verkligen deras liv - deras dröm. Idag är sista dagen för inbetalning till FIFA. 

Jag har funderat och vridit och vänt på alla tankar. Senaste året har det sett ut såhär, pojkarna svälter i princip men ändå lägger vi pengar på registreringsavgifter. För att det är det de vill. Men är det rimligt? Spirrow blöder, och utan en paus i verksamheten så ser jag inte hur vi ska kunna få såret att läka. Men å andra sidan bygger verksamheten på de här spelarna, på det här laget som tagit sig så långt. Vad är Spirrow utan dem?

En sista chans. Ett sista försök. Registreringsavgifterna är betalda och jag hoppas att jag har gjort rätt. Nu håller jag alla tummar och tår att de på något sätt kan få in pengar för att slippa spela på tom mage, eller missa en match för att det saknas pengar till transport. Om jag tror och hoppas kanske det går vägen. If I have patience.

Om några dagar är det två månader sedan vår lille kämpe Justice tog sitt sista andetag och somnade in i sin mammas famn. Två månader sedan den tidigare trebarnsfamiljen blev en nollbarnsfamilj. Justice mamma och pappa förlorade sitt sista barn och det är nästan oförståeligt att de orkar fortsätta leva. 

Innan Justice dog kämpade de varje dag för att hålla honom och sig själva vid liv, utan utbildning och försörjning. Jag bestämde redan då att vi skulle försöka hjälpa familjen att starta en egen liten verksamhet som skulle kunna försörja dem, och arbetet med detta skulle påbörjas under mitt besök i Ghana i februari. Men så den 18 februari slutade Justice andas, och allt ställdes på ända. Pengarna som skulle finansiera deras business fick istället användas för att ordna med begravning, gravplats och liktransport. Det var inte så det skulle bli. 

Vi har låtit dem sörja i fred. De har fått pengar för att kunna köpa mat under tiden, men det har känts viktigt att ge dem tillräckligt med tid innan vi drar igång arbetet med en egen verksamhet. I förra veckan hörde de av sig och sa att de var redo att börja bygga upp sitt liv igen, och nu har vi tillsammans gjort upp en plan.

Justice mamma Patience har tidigare arbetat med att sälja kläder. Hon har redan en liten kundkrets  i Kasoa, och känner till hur arbetet går till. Henne önskan är att ha en egen ”butik”, dvs en container eller en liten kiosk som går att stänga och låsa, varifrån hon kan sälja sina kläder.  Vad behöver vi göra för att hjälpa till?

• Land (yta att bygga på) - 600 GHS
• Container kiosk (byggnad) - 1000 GHS
• Carpenter workmanship (arbetskostnad snickare) - 350 GHS
• Assembly and business registration (registrering av verksamhet) - 700 GHS
• Clothes (klädlager) - 2000 GHS

Totalt är det 4650 cedi, som med dagens valutakurs innebär 9942 kr. Det är vad det kostar att få familjen på fötter igen, och ge dem en inkomst som de kan överleva på. En möjlighet att gå vidare i livet, kanske vågar de skaffa barn igen. 

Det känns viktigt att få igång det här så snabbt som möjligt, eftersom att familjen just nu är helt utan försörjning. Vi sticker åt dem lite småpengar då och då för matinköp, men de pengarna skulle kunna användas på ett bättre sätt. 

Om ni vill fortsätta att stötta Justice familj så går det som vanligt bra att använda Bg 115-8294 eller swisha 0703606042. Låt oss tillsammans ge denna utsatta familj en möjlighet att börja om på nytt - med bättre förutsättningar.

Tack.

Människor vill väldigt gärna hjälpa. Det vet jag. I fallet med Justice trillade det in bidrag från höger och vänster, från både vänner, släkt, bekanta och för mig fullständigt okända människor. Då handlade det om att försöka rädda livet på en liten pojke som så orättvist drabbats av cancer, i ett land där sjukvården är under all kritik. Samma sak i fallet med Gladys och hennes lille son Wisdom. Människor som lider är uppenbarligen svårt för oss att se, och om vi kan så avvarar vi gärna en krona eller två. Det känns hoppfullt. 

Men. Att driva ett barnhem, en skola och en sportakademi är en stor apparat, och slukar resurser. Jag har valt att satsa på självförsörjningsprojekt för att verksamheten någon gång i framtiden ska kunna stå på egna ben, med mer eller mindre lyckat resultat. Vattenproduktionen är en succé, men bageriet och bussen har än så länge mest inneburit kostnader. Oförutsedda kostnader. Kostnader som måste betalas för att verksamheten ska börja genera intäkter, och som är lika viktiga som de kostnader som betalar för exempelvis Justice vård. Det är samma pengar. Hela verksamheten drivs med hjälp av fantastiska månadsgivare och enskilda donationer, och när något händer - oavsett om det är ett sjukt barn eller en utsliten bromskloss, så är det kostnader som vi måste ta hand om.  

Vår skolbuss ser till att alla våra elever från byn får gå i skolan, de blir upphämtade på morgonen och skjutsas tillbaka på eftermiddagen vid skolans slut. Tiden däremellan är det meningen att skolbussen ska "arbeta", dvs fungera som en buss i kollektivtrafiken och dra in pengar. Men om den är trasig så fungerar ju inte det. Bussen måste lagas. 

Pengarna som bekostar lagningen måste tas från den "stora" högen av pengar, och dessvärre är den för tillfället väldigt liten. Med 22 nya barn är budgeten tight, och en extra utgift kan få stora konsekvenser. Steven kanske får avstå från sina välbehövliga besök på hudkliniken under en period. Yaw och Ben kanske får gå i sina smutsiga blöjor några timmar extra för att förrådet av blöjor börjar sina. Kosten kanske blir ovarierad och näringsfattig ett tag. Och i värsta fall - ett barn som blir allvarligt sjukt kanske inte kan få rätt hjälp i rätt tid. ​Jag vill inte hamna i den situationen. Men en vädjan om hjälp att byta bromsklossar kommer aldrig att smälla lika högt som ett döende barn.

Jag önskar att folk var lika villiga att hjälpa till att förebygga katastrofer, som de är när katastrofen väl är ett faktum. Det är att göra skillnad på riktigt. Inte så att det inte gör skillnad alls att bidra till ett sjukt barn, det är bara det att det är så mycket bättre att se till att de inte blir sjuka överhuvudtaget. Dessutom förlorar man kampen ibland, som med lille Justice. Och det vill jag helst inte uppleva igen.  

Alltså behöver jag hjälp att bekosta lagningen av vår buss, en summa på ca 5000 kr. Vill du vara med och förebygga katastrofen så kan du göra följande:

• Swisha en gåva till 0703606042
• Sätta in en gåva på Bg 115-8294
• Bli månadsgivare genom att klicka här
• Dela det här blogginlägget på din Facebooksida
• Berätta om vårt arbete för en vän

Första gången jag träffade dig var för 14 månader sedan. Då hade du nyligen börjat gå, men bar fortfarande blöjor. Du satte ner fötterna försiktigt och vaggade sakta från sida till sida, med en kraftigt hjulbent gång, och  höll balansen med utsträckta armar. Jag ropade på dig och för allra första gången fick jag se ditt vackra leende då du med stapplande steg rörde dig mot mig. Jag lyfte upp dig i min famn. Du var så lätt. Jag såg in i dina stora bruna ögon och förundrades redan då över hur någon kunnat göra dig så illa. Du sa ingenting. Inte ett ord hade någonsin kommit över dina läppar. Det var svårt att tro att du just fyllt 5 år.

Yaw kom till barnhemmet Helping hands för några år sedan, svårt misshandlad av sin mormor sedan han såg dagens ljus. Ingen vet om hans skador är medfödda eller ett resultat av undernäring och våld. Han lärde sig inte gå förrän han var fyra år, och han har aldrig pratat - inte ens låtit. Vilken typ av framtid kommer en så pass skadad pojke få i ett land som Ghana?

I oktober flyttade Yaw tillsammans med de andra de barnen från Helping hands till oss på Mums Care. När jag fick träffa honom igen var det en helt annan pojke som mötte mig. Utan blöjor och med en stadig gång, även om det fortfarande är tydligt att han har stora skador. Han interagerar med de andra barnen, och jag ser att han förstår när han blir tilltalad. Och han kan dra slutsatser. Han vet mycket väl att när vita människor kommer så behöver han bara kasta sig på marken och gråta för att se till att han blir upplyft och får all uppmärksamhet. Det är inget beteende som bör uppmuntras, men jag kan låta bli att le inombords när jag förstår vad det innebär. Han är inte lika illa däran som jag först trodde. 

Tillsammans med våra socialarbetare har jag diskuterat Yaws framtid. Till en början var vi alla överens om att Yaw behöver mer hjälp och stöd än vad vi kan ge honom på Mums Care, och vi funderade på att låta honom komma till en specialskola. Det finns faktiskt en del specialskolor i Ghana, där barn med olika skador och funktionshinder får en helt egen lärare som är med dem varje dag. Lite som en personlig assistent. Det är dyrt, men om vi skulle välja att gå den vägen så får vi helt enkelt lösa det på något sätt. Men hur vet man vad som egentligen är bäst för vår fina lilla kille? Vi konsulterade social welfare och med tanke på hur mycket Yaw ändå har utvecklats under det senaste året så tog vi beslutet att låta honom stanna hos oss. Tydligen så är det bäst för Yaw att vistas med "normala barn" så länge som möjligt. Den dagen vi inte längre kan se någon utveckling är det dags att överväga andra alternativ, och då kommer vi förmodligen behöva hjälp att bekosta Yaws boende och behandling. För släpper honom på heltid till någon annan gör vi aldrig.

Det är mitt löfte till dig fina lilla Yaw.