Här kommer ännu en uppdatering om Gladys och hennes lille son Wisdom. Gladys släpptes till slut från ”Prayer camp” utan att vi hade betalat den påhittade avgiften på 100 cedi. Hon fick en tid hos läkaren i torsdags, men tyvärr kom en allvarlig olycka emellan och läkaren var upptagen med en akut operation. Medan Gladys väntade tillsammans med Albert så fick de möjlighet att prata, och då kom det fram vilken fruktansvärd sits som Gladys sitter i. 

16 år gammal tvingades hon att bo med en man som hennes föräldrar lånat pengar av, och inte kunnat betala tillbaka. Han behandlade henne illa och tvingade sig på henne, och inom kort så var hon gravid med deras gemensamma barn. När hon bad honom att ta sitt ansvar och gifta sig med henne, så att de kunde bli en riktig familj, sa han att han hade köpt henne och därför fick göra vad han ville. Vad som hände med hennes förstfödda har jag inte fått klarhet i än, men då mannen behandlade henne så illa så valde hon att fly tillbaka till sin familj i Senya. Bara för att få veta att alla dörrar var stängda. Genom att lämna mannen har hon återigen satt familjen i skuld, och hon är därför inte välkommen hem. Och mitt i allt detta får hon reda på att hon väntar barn igen. Lille Wisdom är alltså hennes andra barn, och han har hunnit bli 1 år och 6 månader. De har ingenstans att bo, och inga pengar för att köpa mat, vilket är anledningen till att hon bodde på ”prayer camp”. Hon kommer ofta förbi Albert för att be om något att ge Wisdom att äta, och nu förstår vi varför. 

Så vad gör vi? För det första måste Gladys få vård. För det andra måste hennes son tas om hand. Ingenting är klart än, men förhoppningsvis kan vi ta oss an Wisdom på barnhemmet under den tid som Gladys får vård, och när hon är frisk så hoppas jag att vi kan låta henne bo hos oss på barnhemmet och gå utbildningen på vårt Vocational centre. Om hon vill. Wisdom har fått en hälsoförsäkring nu, tack vare er, och än så länge räcker pengarna för Gladys vård.

Det är så otroligt frustrerande att möta alla dessa människor och höra om deras livsöden. Vem betalar sina skulder med sitt barn? Vem sätter barn till världen bara för att sedan vända dem ryggen och lämna dem att leva i svält och fattigdom? Gladys och Wisdom är inte ensamma. Det finns så många i hennes situation, och i Ghana finns det ingen socialtjänst som kan kliva in och hjälpa till, inga bidrag att söka. Vad gör man som ensam mamma i en sådan situation?

Vi vill hjälpa, och jag vet att ni är fler som gärna sträcker ut en hand. Gör en insats genom att bli månadsgivare eller skänk en slant via swish (0703606042) eller bankgiro (115-8294)- för det gör skillnad.

Så vad gör vi? För det första måste Gladys få vård. För det andra måste hennes son tas om hand. Ingenting är klart än, men förhoppningsvis kan vi ta oss an Wisdom på barnhemmet under den tid som Gladys får vård, och när hon är frisk så hoppas jag att vi kan låta henne bo hos oss på barnhemmet och gå utbildningen på vårt Vocational centre. Om hon vill. Wisdom har fått en hälsoförsäkring nu, tack vare er, och än så länge räcker pengarna för Gladys vård.
​
Det är så otroligt frustrerande att möta alla dessa människor och höra om deras livsöden. Vem betalar sina skulder med sitt barn? Vem sätter barn till världen bara för att sedan vända dem ryggen och lämna dem att leva i svält och fattigdom? Gladys och Wisdom är inte ensamma. Det finns så många i hennes situation, och i Ghana finns det ingen socialtjänst som kan kliva in och hjälpa till, inga bidrag att söka. Vad gör man som ensam mamma i en sådan situation?

Vi vill hjälpa, och jag vet att ni är fler som gärna sträcker ut en hand. Gör en insats genom att bli månadsgivare eller skänk en slant via swish (0703606042) eller bankgiro (115-8294)- för det gör skillnad.

Här kommer äntligen lite information rörande Gladys och Wisdom, den mamma och son som båda var i behov av sjukvård då jag reste från Ghana för 15 dagar sedan. Vad vi vet om Gladys är att hennes hälsoproblem inte är en vanlig förkylning, hon har varit sjuk under en längre period och vi behöver ta henne till sjukhus för att ta reda på mer om hennes tillstånd. Lille Wisdom led av uttorkning och malaria, och som jag tidigare berättat så är det ingetlivshotande tillstånd förutsatt att man får behandling i tid. Problemet är att Gladys familj är fattig och båda saknar hälsoförsäkring. 

När jag lämnade Ghana var planen att ta både Wisdom och Gladys till sjukhuset i Winneba. Med er hjälp samlade jag in tillräckligt med pengar för att genomföra undersökningar så som provtagning, ultraljud och röntgen, men som med det mesta i Ghana så blir det inte alltid som man tänkt sig.
I brist på möjlighet till riktig vård fördes Gladys till ett så kallat ”Prayer camp”, där hennes dåliga hälsa skulle botas med hjälp av böner och handpåläggning. När Albert meddelade att vi ordnat så att hon skulle kunna söka vård på sjukhuset så fick vi veta att de inte tänkte släppa Gladys, så vida vi inte tänkte betala en avgift på 100 cedi. Det är fullkomligt orimligt eftersom att Gladys själv har fått köpa mat på plats, och botat henne har de ju inte heller gjort. Och det är här som jag måste dra en gräns, det spelar ingen roll hur gärna jag vill hjälpa Gladys - jag vägrar att stötta korruptionen som redan är ett så otroligt stort problem i landet. Djungeltrumman existerar i Senya, och på två röda kommer det vara ute i hela byn att det går att pressa oss på pengar. Jag vägrar. 

Att förklara detta för Albert, som levt hela sitt liv i Afrika, är inte helt lätt. Jag har bett honom att ta diskussionen med dem, och förklara att om de vill hjälpa Gladys så måste de låta henne gå, men han är rädd för att de ska kasta en förbannelse på honom; ”You know Jenni, these people, they can do things. You will have problems for the rest of your life”. Well, säger jag, 1: om de nu verkligen kan göra saker - varför är då inte Gladys frisk? 2: Om de är ”men of God” och de ”goda kristna” som de utger sig för att vara, så borde en människas lidande gå före pengar. Jag avslutade diskussionen med att konstatera att om det nu finns en himmel så kommer inte dessa människor att hamna där. 

Lille Wisdom då? Jo, han har fått vård och mår idag bra. One life saved.

Det är den 2 januari och efter ännu en vidrig natt vaknar både jag och Jennie med feber. Varenda del av min kropp värker, huvudet dunkar, och jag har drabbats av en förlamande trötthet. Nyårsfirandet hade fått ett abrupt slut redan innan tolvslaget, då både jag och Jennie började må dåligt under middagen. Efter en sömnlös natt på hotellet hade vi bestämt oss för att åka hem till barnen, och efter tre timmar i en skumpig minibuss kunde vi äntligen kasta oss i våra ”egna” sängar. Och där hade vi alltså legat i nära 15 timmar nu. Klockan är strax före åtta och med våra sista krafter tar vi oss upp ur sängen, drar på oss kläder och ringer en taxi. Det finns inte en chans att vi orkar gå de tre kilometerna till kliniken i byn. Inte en chans. 

Det är på darriga ben vi kliver ut ur taxin. Jag ger chauffören en skrynklig sedel fuktig av svett och tackar för skjutsen. Jennie är askgrå i ansiktet. När vi kommer in på kliniken hjälper jag henne att lägga sig ner på en bänk, eftersom att jag anar att hon är på väg att svimma. Mitt i det stora rummet innanför klinikens entré står rader av träbänkar, där en handfull personer sitter med böjda huvuden och tomma blickar. Bakom en skärmvägg sitter en sjuksköterska och skriver i ett block. "Excuse me. Do we come to you straight away, or should we sit down?" Sjuksköterskan tittar långsamt upp på mig och suckar. "You come to me. But we are not open yet." Man verkligen ser hur ivrig hon är att få starta dagens arbete. Inte. "Ok, so… when will you open?" Långsamt vrider hon på huvudet och tittar på väggklockan. Den visar kvart i nio. Hon drar en djup suck innan hon till slut svarar. "Oh … anytime from now. We are going to pray first." Jag nickar kort och tackar för informationen, trots att jag inte blev särskilt mycket klokare av den. 

Jag sätter mig bredvid Jennie på bänken, tar hennes kallsvettiga hand i min. Hon ser verkligen inte kry ut. För tillfället är det hon som mår sämst, och med tanke på hur dåligt jag mår så måste hon må för jävligt. En läkare som passerar ser oroligt på Jennie och ger oss direkt en säng. Eller ja, vi får köpa en säng för 5 cedi. När Jennie lagt sig tillrätta lägger jag mig ned vid hennes sida, men får en skarp tillrättavisning av läkaren - så där får man inte ligga. Så jag får stå. Till slut orkar jag inte längre och sätter mig vid fotändan, och säckar ganska fort ihop över Jennies ben. Jag slumrar till.

Jag vaknar tvärt av att sjuksköterskan bakom skärmväggen börjar predika högljutt. På smattrande Twi vrålar hon ut Guds ord, och jag funderar på om de alltid börjar arbetsdagen med bön för att minska antalet patienter. Kanske råka hela en och annan och få en lugnare dag på jobbet? I en halvtimme pågår jippot i väntsalen, och när det äntligen är över får vi träffa en läkare som tar temp och blodtryck. Termometern som placerats i Jennies armhåla visar 40,1 grader, och förvånade hör vi läkaren konstatera att det är ju inte så farligt. Tillbaka till sängen. En sköterska kommer och tar blodprover. Eller snarare blodprov. Hon tar bara ca en tesked blod från var och en av oss, och sedan ger hon provrören till mig. Go to the lab, säger hon och drar långsamt av sig plasthandskarna. När jag ser ut som en fågelholk följer hon mig ut på gatan och pekar neråt vägen. Där nere ska det tydligen ligga ett lab. Och dit ska tydligen jag gå. 

Det är bara ca 200 m till labbet, men avståndet känns plågsamt långt. Kroppen värker i varje steg jag tar, och solens heta strålar får mig att brinna. När jag går in genom dörren till labbet möts jag av en ung kille med hörlurar i öronen. Han sitter nedhasad på en plaststol och pillar på sin mobil. Ingen annan syns till så jag antar att det är han som är labbassistenten. Jag knackar honom på axeln och håller upp de två provrören framför honom. Han försvinner iväg bakom en skärmvägg och jag passar på att sätta mig i plaststolen som nu står tom. Benen vill inte riktigt bära. Det tar bara några minuter och sedan är killen med hörlurarna tillbaka. Utan att se på mig räcker han fram två lappar, där det med spretiga bokstäver står att vi båda har malaria. Jaha. Jag reser mig mödosamt upp och hasar tillbaka till kliniken. 

Jennie ligger fortfarande i sängen, lika vit som lakanet under hennes kropp. Jag går och letar reda på sjuksköterska och lämnar ifrån mig lapparna, och en halvtimme senare får vi träffa läkaren. Tydligen har jag inte bara malaria utan även tyfoidfeber, och jag får en lång lista med mediciner som jag ska hämta ut. Jennie får gå tillbaka till sängen och får dropp, jag sätter mig på en av träbänkarna och väntar på att få våra mediciner. Kroppen värker, och jag vrider mig som en mask på bänken för att försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Till slut kommer en liten kutryggig man med en påse tabletter. Nästan 100 cedi får jag betala, vilket motsvarar ungefär en halv månadslön här i Ghana. Jag går tillbaka till Jennie och struntar fullständigt i läkarens förmaningar. Nu orkar jag inte stå, sitta eller gå längre, och jag lägger mig raklång brevid Jennie i sängen. 

Fyra timmar senare är påsen med dropp tom och vi får åka hem. Tillbaka på barnhemmet kraschar vi i våra sängar igen, och de följande två dagarna glider vi båda två in och ut ur en orolig sömn, oförmögna att vakna ordentligt. Vi orkar inte äta, inte prata, inte hålla ögonen öppna. Jag känner mig som en levande död, aldrig någonsin har jag varit såhär sjuk och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för både mitt och Jennies tillstånd. Jag vill hem. Hem till trygga Sverige. 

Den tredje dagen börjar så resan hemåt. Jennie är något piggare men jag bara sover. Jag har knappt ätit någonting och Jennie är orolig. Själv orkar jag inte bry mig, jag vill bara sova. Resan går via Marocko och tar 36 timmar. När vi landar i Stockholm står mamma redo att packa in oss i bilen och åka direkt till Karolinska sjukhuset. Där blir vi kvar några timmar innan läkarna kan konstatera att behandlingen vi fått är korrekt, och äntligen får vi åka hem. Det tar flera månader innan jag känner mig återställd, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade de förutsättningar som krävdes för att kunna få behandling i tid. Förutsättningar som är få förunnat.

2003 antogs National Health Insurance Scheme, NHIS, för att göra sjukvården tillgänglig för fler i Ghana. Kostnaden för en försäkring är ca 5 kronor i månaden, men med den fattigdom som råder i Ghana så är det få som har råd. Dessutom täcker försäkringen inte all sjukvård, och många väljer istället att förlita sig på traditionell afrikansk medicin och/eller böner till Gud.

Jag respekterar den starka tro som finns i Ghana, men jag accepterar inte att barnen på barnhemmet får besöka pastorn istället för läkaren då de är sjuka. Därför ser jag med Love Life’s hjälp till att alla våra barn har en giltig hälsoförsäkring, och av samma anledning har vi även en anställd sjuksköterska på barnhemmet. Det kan låta helt galet (och det är det också), men det känns tryggt att veta att det finns någon på plats som kan förklara att lille Steven har fått eksem för att han har en infektion i kroppen - och inte för att han är besatt av onda andar. 

Förutom vård när sjukdomen väl är ett faktum, så arbetar vi förebyggande. Det innebär att se till att barnen får tillräckligt med näring, mineraler och vitaminer, att dricksvattnet är av bra kvalité, och att barnen sköter sin hygien. Varje barn har en egen tandborste och en egen handduk för att förhindra spridning av bakterier osv. 

Sen har vi det här med Malaria. Det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Ghana. Med tidig behandling så är det ingen farlig sjukdom, men obehandlad så kan den leda till döden eller ge allvarliga men för livet. Malaria sprids via myggor, och det bästa sättet ett skydda sig är därför att sova under ett myggnät, helst ett som är preparerat. På barnhemmet har vi myggnät, men eftersom att det är 67 barn som bor och vistas i sovrummen så går de ofta sönder. En del av sängarna är byggda av obehandlat trä och det är lätt hänt att de tunna näten fastnar i en flisa och rivs sönder. 
​
Om du vill hjälpa oss att förebygga malaria så kan du köpa ett myggnät genom att swisha 100 kr till 0703606042 eller använda vårt bankgiro 115-8294. Märk din gåva med ”Malaria”. 

Så var jag på hemmaplan igen. Nästan i alla fall. Jag sitter just nu på Arlanda i väntan på flyget till sista anhalten Piteå, och tänkte försöka mig på en liten sammanfattning av årets resa.

De senaste veckorna har varit en riktig berg- och dalbana, helt i linje med hur det brukar bli när jag reser till Ghana. Det har varit tvära kast mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan, men på det hela taget så har årets resa varit lyckad. Rent marknadsföringsmässigt så har den varit mer än så, aldrig tidigare har så många valt att följa mitt arbete på plats! Det har bidragit till att jag har kunnat genomföra fler förändringar än vad som var tanken, eftersom att så många valt att bidra med en slant då det har behövts akut. Några fler månadsgivare har vi också blivit, och det är såklart roligt! Eftersom att jag anar att det finns en risk att detta inlägg blir väldigt långt, så kommer jag att uppdatera er om en sak per inlägg. Så vi börjar med skolan!

(Jennis) Love Life Academy
Skolan som tidigare hette Jennis Mark of Royalty School har nu bytt namn till Jennis Love Life Academy. Skolan fick sitt ursprungliga namn för tre år sedan, och även om jag förstår den fina gesten så har jag önskat att mitt namn ska tas bort. Om det är något namn som ska nämnas så är det Love Life,  eftersom att det är vi som står bakom alla förändringar - inte jag. Som ofta i Ghana så missar man halva poängen och skolan är nu registrerad som "Jennis Love Life Academy". Well. Close enough I guess.

Hur som helst så har skolan nu 121 registrerade elever, upp till klass 6 i primary school. Förutom klass 1-6 så har vi kindergarten och nursery för de yngsta barnen, så för att alla ska ha ett klassrum var så krävs åtta klassrum, men vi har bara haft sex stycken. Nu har vi sju! Vi påbörjade arbetet på en gång när jag kom ner, och då jag lämnade i onsdags så höll de på att gjuta golvet. Inom en vecka kan klassrummet börja användas. Så fort vi har råd kommer vi att komplettera skolbyggnaden med ytterligare ett klassrum, så om det är någon som har 30 000 kr som de inte behöver så är det bara att hojta.

När jag först kom till Mums Care i juni 2012 var det få barn som kunde engelska, och ingen av dem kunde skriva eller läsa. Idag kan jag glatt konstatera att skolan fungerar mycket bra, och att de flesta barnen nu läser och skriver. Vi har sex lärare som tar sitt arbete på största allvar, och det är en stor skillnad på utbildningens kvalité sedan förra året. Och bättre ska det bli!

Förutom klassrummet så har vi köpt in nya textböcker till barnen. Vad vi behöver är ett bibliotek med en stationär dator som barnen kan arbeta med. Vår gamla matsal står redo för att renoveras och inredas för detta syfte, och det är ett av de projekt som vi kommer att arbeta med framöver. ​