Tills vi möts igen.

Minns ni tvillingpojkarna som kom till oss för 2,5 år sedan? De var då 1,5 år och i ett bedrövligt skick, undernärda och sjuka. Deras mamma tvingades då att ta beslutet att ge upp sina pojkar, eftersom att hon inte kunde försörja dem. Vid det här laget hade vi ledsnat på att barn lämnades och hämtades lite hipp som happ, och därför infört en ny regel. De barn som lämnas hos oss ska stanna tills dess att vi i samråd med social welfare beslutar att barnen kan återvända hem, eller till den dag de fyller 18 och får bestämma själva. Att lämna sitt barn på ett barnhem är inget beslut som bör tas lättvindigt, och dessutom vill vi undvika att föräldrar överlåter barnen till oss endast till den dag barnen är tillräckligt stora för att kunna arbeta och bidra till familjens försörjning. Pojkarnas mamma var helt införstådd med detta, men tog ändå beslutet att lämna barnen hos oss.   

Ankomsten till barnhemmet 2013

Som så många andra barn saknade pojkarna identitetshandlingar, och sedan mamman lämnat barnen uppstod det en förvirring kring deras namn och vem som var vem.  Jag ombads att ge dem nya namn, och sedan dess heter de John & Luke, efter två av evangelisterna. Dessvärre fick de byta namn ännu en gång... för när jag återkom till Ghana efter ett halvår så hade de bytt namn med varandra! "Min" John kallades nu för Luke och vice versa, men det spelade ju egentligen ingen roll. 

Sedan John och Luke kom till oss har de bjudit på mycket glädje och bus. De vet att de är söta som socker, och de kommer undan med det mesta genom att charma alla som de möter. Om inte annat så kan de alltid skylla på varandra - för de är lika som bär och det är inte så enkelt att se skillnad på dem innan man lärt känna dem!

John

Luke

Nu är dock pojkarnas tid hos oss över, och jag är så glad att kunna berätta att det är på grund av lyckliga omständigheter - och inte för att de hämtats och aldrig återkommit. Under tiden som vi haft John och Luke hos oss har deras mamma lyckats utbilda sig till sömmerska och fått ett arbete. Hon bor tillsammans med en släkting i ett ordentligt hem i Pokuaase utanför Accra, och känner sig redo att ta hem sina pojkar. Inte för att de ska arbeta - utan för att hon nu kan ge dem ett bra liv. Vi finns kvar tillsammans med Social welfare för att försäkra oss om att de går kvar i skola och får rätt förutsättningar i livet, och även om jag kommer att sakna dem på Mums så är jag otroligt glad för deras skull. Ett barn ska vara tillsammans med sin mamma om det går.  

Jag inbillar mig att John & Luke har fått en bra start i livet eftersom att de kom till oss vid så ung ålder. Många av våra andra barn har hunnit vara med om en hel del och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket naturligtvis kommer att påverka dem i livet. Tack och lov har tvillingarna så länge de kan minnas kunnat äta sig mätta och fått sova i en riktig säng, och med utbildning och kärlek från sin mamma finns det ingenting som kan hindra dem från ett liv värt att leva.

​Lycka till mina fina pojkar - tills vi ses igen!

John & Luke med sin mamma