Jag måste erkänna att vårt nya arbete med att befria barnslavar inom fiskeindustrin har flutit på ovanligt smidigt. Så länge finansieringen finns så går det mesta enligt planerna - och tro mig - det är verkligen inte vanligt i Ghana. Anledningen till detta angenäma faktum är att vi har en fantastisk och engagerad person som håller i spakarna på plats. Det är en av våra tidigare lärare vid Love Life Academy som har gått vidare och valt att engagera sig i det han verkligen brinner för - att sätta stopp för barnslaveriet på Volta River. Hayford lägger all sin tid på att sätta ihop räddningsteam och planera räddningsinsatser, hålla utbildningar i förebyggande syfte i de byar där flest barn säljs, anordna hälsoundersökningar av barn vi räddat och spåra barnens familjer. Han reser också runt till alla de barn vi räddat sedan starten och ser till att de mår bra och går i skolan. För detta enorma arbete betalar Love Life en månadslön på 500 cedi - ca 1100 kr. Det är ingen vidare lön för oss här i Sverige, men i Ghana är det en ganska normal månadslön. 

Arbetet flyter som sagt på ganska smidigt - men vi har ett problem. Hayford sköter all dokumentation med hjälp av sin halvdana mobiltelefon samt papper och penna. Det är inte helt ovanligt därnere, men det är svårt för oss i Sverige och Turkiet (där min samarbetspartner Sezi finns) att ta del av den information som Hayford sammanställer. Det handlar om register över de barn vi räddat; bland annat deras bakgrundshistorier, lokaliserade familjemedlemmar, hälsotillstånd och skolresultat mm. Vi kommunicerar oftast via WhatsApp, och det är inte helt lätt att utläsa information från  suddiga foton av handskrivna papper tagna med Hayfords mobil. Det tar onödigt mycket tid och kraft. Tid och kraft som vi hellre lägger på det viktiga arbete vi behöver och vill göra.  

Den första januari åker jag ner till Ghana och min önskan är att få med mig en laptop som Hayford kan använda för att underlätta registrering och dokumentation av barnen. Det skulle effektivisera vårt arbete enormt om vi kunde ta del av denna viktiga information på ett enklare sätt. Jag har tidigare tagit med mig begagnade datorer och laptops till barnhemmet och skolan - men tyvärr sjunger de oftast på sista versen. Det här är ett arbete som vi planerar fortsätta med under många år framöver, och därför är det lika bra att vi får starta med grejer som håller ett tag. 

Finns det någon som har bra kontakter inom detta område? Kanske finns det något företag som kan tänka sig att sponsra med inköp av en laptop? Vi behöver bara det allra nödvändigaste - ordbehandlingsprogram, excel och möjlighet att koppla upp sig mot internet. En snabb googling ger vid handen att det kostar ca 3000 kr, men jag hoppas på att någon av er har kontakter/möjligheter att hjälpa oss med ett bättre pris. Finns det någon som har bra kontakter inom detta område? Kanske finns det något företag som kan tänka sig att sponsra med inköp av en laptop?

Jag vill gärna undersöka möjligheterna till att lösa detta utan att dra igång en insamling - för jag är övertygad om att det går. Om du tror att du kan hjälpa oss med detta på något sätt - maila mig på jenni@createthechange.se  eller slå en signal på 0703606042. 

Tack!

Ps. Nedan ser ni en förteckning över några barn som vi räddat. Jag har av säkerhetsskäl beskurit bilden så att barnens namn inte syns, men ni kan tydligt (nåja) se barnens ålder, antal år som slav, hur de hamnat där samt byn de kommer ifrån. Ds.

Nu har det snart gått en vecka sedan Christinaskolans Öppet hus. Helt otroligt hur mycket folk det var där under kvällen! Det stora dragplåstret var kanske lotteriet där besökarna kunde vinna fina priser från lokala butiker och företag, förra året var alla lotter och priser slut inom den första timmen. I år hade därför vinsterna fördelats ut på fler lottringar så att lotteriet skulle räcka längre... ett smart drag, för fem minuter innan öppning var det fullt i lokalen och alla ville såklart köpa lotter. Ett stort tack till alla sponsorer som bidragit med så fina vinster till förmån för Love Life!

Hur mycket som samlades in? Ca 16 000 kr. Det räcker till att finansiera en hel räddningsaktion - där vi har möjlighet att befria upp till 10 barn från slaveriet inom fiskeindustrin. Helt galet. Jag ser redan fram emot att få komma tillbaka nästa år och visa dem bilder från aktionen och de barn vi lyckats rädda. Välgörenhetsarbete när det är som allra bäst - konkret och med tydlig återkoppling - från barn till barn. De är ju vår framtid - både här och i Ghana. <3

Det var under 2013 som jag besökte högstadiet Christinaskolan för första gången. Jag var inbjuden för att träffa en grupp elever under skolans mångfaldsvecka, med målet att eleverna genom inspiration och kreativitet skulle komma på egna sätt att göra skillnad för barnen på Mums Care. Jag hade precis startat mitt arbete med Love Life och var ganska nervös den där första gången. Tonåringar kan som bekant vara en ganska "tough crowd". Just de här eleverna hade tack och lov själva valt att få arbeta med att göra skillnad, medan andra elever valt att arbeta med mångfald inom andra områden såsom matlagning, film, musik eller idrott. De kom alltså intresserade, även om det inte direkt sprakade av entusiasm i klassrummet och någon elev satt längst bak med fötterna på bordet och skeptisk blick.  Min förhoppning var att jag skulle lyckas inspirera eleverna och få dem att fundera kring vad just de var bra på, för att sedan idégenerera kring hur deras unika egenskaper och kunskaper kunde användas för att hjälpa barnen i Ghana. Trots att de var något reserverade till en början så blommade både de och jag ut under den förmiddag vi spenderade tillsammans, och när jag lämnade dem vid lunch var de alla igång med att göra sina idéer till verklighet. Några elever valde att samla in priser från lokala butiker och sälja lotter, andra gjorde smycken eller dekorerade krukor. För att få tag i det material de behövde kontaktade de olika butiker för att be om sponsring - och allt detta helt utan att någon av oss "vuxna" hade ett finger med i spelet. "Jag sa åt dem att gå på rast, men de ville hellre fortsätta jobba..." berättade den ansvariga läraren för mig. Om jag hade någon nervositet kvar i kroppen så försvann den nu - jag hade ju faktiskt uppnått precis det jag  eftersträvade! Mångfaldsveckan avslutades med en välgörenhetskväll i Christinasalen, och "min" grupp stod i foajén och sålde sina alster och hembakat fika. Jag minns inte hur mycket pengar de lyckades dra in det där första året, men jag vet att de räckte för att jag skulle kunna köpa in skolböcker till vår nystartade skola. 

Sedan dess har jag haft ett årligt samarbete med Christinaskolan, och i fredags var jag där för fjärde gången. Nytt för i år var att jag fick möjlighet att prata inför alla elever - inte bara den grupp som valt att arbeta med att göra skillnad. Numera avslutas mångfaldsveckan med Öppet hus i Christinaskolan, och alla elever är med och bidrar till detta på olika sätt. Vissa tillverkar produkter som de säljer, andra samlar in priser till kvällens lotteri, en grupp arrangerar en fiskdamm och en annan säljer fika som de själva bakat. Jag tror att det motiverar och engagerar eleverna mer om de är väl insatta i vem det är som gynnas av deras insats - och det gör de nu. 

Tonåringar är som sagt en tough crowd. Den här gången var de dessutom ruskigt många. Alla är ju faktiskt inte intresserade av det jag gör, och just tonåringar har en tendens att inte hålla masken. Till en början drabbades jag av "gode-gud-kasta-inte-tuggummi-på-mig" och "om-ni-bara-låtsas-lyssna-lite-får-ni-surf"-tankar.  Det var faktiskt helt obefogat - eleverna lyssnade uppmärksamt hela tiden och jag både tror och hoppas att de har fått med sig en hel del! Jag måste erkänna att jag (trots min lätt fobiska inställning till tonåringar...) faktiskt uppskattar att föreläsa för ungdomar. I en stor grupp elever finns det alltid någon som sticker ut, en elev vars inre glöd kanske tänds just där och då. En annan sak med tonåringar är ju att när de brinner - så brinner de. Ett gott exempel är en av de elever som var med i den där första gruppen 2013, som senare berättat för mig att hon då bestämde sig för att en dag åka ner till Ghana och bjuda barnen på glass. Engagemanget höll i sig och hon valde bland annat att starta ett UF-företag som stöttade Love Life, och i januari i år uppfyllde hon sin dröm. Efter att ha jobbat och sparat pengar i fyra år kunde hon slutligen göra det hon faktiskt bestämt sig för - att åka till barnen och bjuda dem på glass. Idag är Anna en av mina nära vänner som jobbar med Love Life tillsammans med mig, och allt började den där dagen i klassrummet för fyra år sedan. Tilläggas bör att Anna var den elev som satt där längst bak och skrämde skiten ur mig, och ändå var det i henne som glöden pyrde - hon var den jag behövde nå.

Imorgon kväll (onsdag 4 oktober) är det dags för årets Öppet hus, och jag ser fram emot att få se vad eleverna har hittat på under veckan. Är du Pitebo bör du kika förbi - vi ses där!

Det var dagen innan jag skulle åka ner till Ghana senast. Jag var superstressad och hade egentligen inte alls tid att svara när mobilen ringde, men eftersom att jag är alldeles för nyfiken av mig så gjorde jag det ändå. I andra änden svarade en entusiastisk kvinna på klingande norrländska - och där påbörjades samarbetet mellan Love Life och Jokkmokk Hjälper. 

"Jokkmokk Hjälper" startades 2015 av ett gäng drivna kvinnor i Jokkmokk. Målet var att samla in pengar till den pågående flyktingkrisen i Syrien, då 3-årige Aylan precis flutit upp på stranden i Turkiet. Konceptet gick ut på att samla in vinster från lokala företag och anordna en välgörenhetspromenad kring Talvatissjön. Alla som valde att skänka en slant var automatiskt med i utlottningen av priserna. Engagemanget från Jokkmokks befolkning på drygt 5000 personer var stort, och tjejerna bestämde sig därför för att göra "Jokkmokk hjälper" till ett årligt evenemang.  

Anna Kuhmunen, kvinnan med den klingande norrländskan, är sedan tidigare en av Love Life's månadsgivare. Vi hade aldrig träffats, men ändå kände hon att Love Life skulle passa perfekt för ett långsiktigt arbete med Jokkmokk Hjälper.  Vi pratade i ca 30 minuter medan jag sprang gata upp och ner i Piteå för att fixa det sista inför min stundande resa till Ghana. Sällan blir jag så peppad som jag var just då. Tänk att en människa som jag aldrig någonsin träffat i verkliga livet har ett sådant förtroende för det jag byggt upp under de senaste fem åren? Hur häftigt? Vi avslutade samtalet och jag satte mig i bilen mot flygplatsen.

Sommaren gick och i Jokkmokk var exakt alla upptagna med diverse ren- och slaktbestyr. Jag måste erkänna att jag  tvivlade på att det skulle bli av. Men. För några veckor sedan fick vi tid att mötas via Skype - jag, Anna, och alla hennes "kollegor" i Jokkmokk. Förutom Anna fick jag "träffa" Karolina Sevä, Brita Iren, Elina Kuhmunen, Emelie Marnemo och Marja-Lena Pirak Falk - ett härligt gäng med stor karisma och mycket entusiasm! Därefter gick det väldigt fort. En logga designades, affischer togs fram, sponsorpriser samlades in osv. 

Jokkmokk hjälper inleddes med en inspirationsföreläsning i hörsalen på Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum, i centrala Jokkmokk under fredagskvällen. Trots att det var en ganska liten men tapper skara åhörare så blev det en mycket lyckad och personlig föreläsning som jag sent kommer att glömma. Dessutom så krävs det bara att en enda person i publiken blir tillräckligt berörd för att det goda ska växa vidare enligt "Pay it forward"-metoden, och mängden åhörare är därför ganska irrelevant. Tyvärr var jag tvungen att jobba här hemma i Piteå under lördagen så jag satte mig nöjd och glad i bilen efter föreläsningen för att köra de ca 20 milen hem.

Under lördagen genomfördes välgörenhetspromenaden runt Talvatissjön. Medan jag bakade bröd och kokade marmelad i delikatessbutiken på hemmaplan fick jag glada tillrop och rapporter från tjejerna i Jokkmokk. Vädret hade väl kunnat vara bättre - men trots detta så gick Jokkmokksborna man ur huse. Mobilen plingade till med jämna mellanrum då deltagarna swischade in sina bidrag märkta "Jokkmokk hjälper". 

 Idag är det söndag och vi har med stor spänning räknat kontanter och swishar. Jag är både glad, tacksam och stolt att kunna meddela resultatet - hela 25009 kr! Det är ruskigt bra om man betänker att Jokkmokk bara har drygt 5000 invånare. Om jag skulle räkna med samma support i Piteå skulle det innebära ca 200 000 kr under ett enda insamlingstillfälle... Nu har jag visserligen de flesta månadsgivarna här i Piteå, och jag älskar min stad - tro inget annat!

Vad händer då med dessa pengar? Jo, som jag diskuterat med tjejerna tidigare så kommer de att investeras i barnhemmets skola - Love Life Academy. I våras färdigställde vi våra två första klassrum  i Junior High School, och tanken är att pengarna från Jokkmokk ska investeras i ytterligare ett. Initiativet kommer att förevigas ovanför klassrummets ingång, och Jokkmokk hamnar på karta i Ghana.

Jag är så himla glad och tacksam, och ser fram emot ett gott samarbete med Jokkmokk under de kommande åren!

Redan innan vi röjde ytan framför barnhemmet och skapade en provisorisk plan kunde jag se att fotboll har en central plats i Ghanabarnens liv. Överallt spelas det - på öppna ytor med gulnat gräs, på dammiga vägar och på privata gårdar. Bollen är ofta hemmagjord, allt som går att sparka på duger. Det är långt ifrån dubbade fotbollsskor och benskydd, målvaktshandskar och knähöga strumpor. Inga föräldrar behöver skjutsa sina barn till träningen, vara funktionär eller sälja fika enligt ett rullande schema, och ingen talang tar sig vidare med hjälp av vilja och pepp från familj. Fotboll i Ghana är inte samma sak som fotboll i Sverige. Det är ingen fritidsaktivitet för att "det är bra att de rör på sig" eller "det är viktigt att de får känna på laganda". Det är jakten på en dröm om en bättre framtid genom sport. En biljett till ett annat liv.

Sedan 2013 har jag Love Life samarbetat med Spirrow Sport Club, som drivs av Albert Addo - systerson till barnhemmets ägare Felicia och son till vår rektor Grace. Jag är ingen fotbollstjej och att driva en fotbollsklubb för talangfulla pojkar och flickor i Ghana är Alberts dröm - inte min. Jag kan absolut ingenting om fotboll - men jag känner igen Alberts driv och önskan om att ge utsatta barn och ungdomar bättre förutsättningar i livet. Love Life har gått in och stöttat klubben med pengar till mat för spelarna, registreringsavgifter och transport mm, och förra året hjälpte vi till med bygget av deras eget Camp house. Albert har lagt all sin tid och alla sina pengar på verksamheten, som innefattar träning, matcher, mat och boende för alla lag som spelar för Spirrow. Han har hållt igång lag för barn upp till 12, upp till 15, upp till 17, samt ett lag som spelat i Ghanas liga division 2. Flera av våra barn från Mums Care har spelat i barnlagen, men han har också plockat upp pojkar från gatan som fått boende, mat och skolgång finansierat av Spirrow. Love Life investerade 2014 i en Sprinterbuss som dels tog spelarna till matcher mm, men också gick i lokaltrafiken och drog in pengar till verksamheten. Det fungerade bra något år, men sedan rasade bussen ihop och mycket pengar har lagts på att reparera den. Spirrow Sporting Club har onekligen varit en sårbar verksamhet, men trots det har Albert lyckats hålla sitt lag kvar i division 2. De har spelat på tomma magar och delat på begagnade fotbollsskor i fel storlek, men de har hållit sig kvar.

Jag har brottats mycket med det här. Just nu fyller inte Spirrow Sporting Club den funktion som jag önskar, dvs att erbjuda våra barn på Mums Care en möjlighet att få träna och spela fotboll. Spirrows verksamhet faller inte in under Love Life och vårt syfte, och alltså är det inte försvarbart att använda Love Lifes pengar till att stötta Spirrows verksamhet. Det resonemanget ligger till grund för det beslut som jag fattade i våras - att inte längre gå in med stöd till Spirrow Sporting Club. Den dag Albert kan driva Spirrow framgångsrikt utan vårt stöd så kan diskussionen om att utveckla verksamheten tas upp igen. Under tiden kan vi båda fokusera på att få våra respektive verksamheter stabila. Det känns inte bra eftersom att jag vet hur hårt Albert kämpar för Spirrow - men jag kan inte riskera att allt jag har byggt upp de senaste fem åren raseras för att jag vill hjälpa honom med hans dröm.  Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte.

Förra veckan blev det klart att Spirrow trots sina dåliga förutsättningar faktiskt gjort sin bästa säsong. För första gången har de möjlighet att spela upp sig i division 1 - ett stort steg framåt för Albert och Spirrow Sporting Club. Inte bara för att det är ett bevis på att de faktiskt är ett bra lag - utan också för att chansen att hitta en lokal sponsor ökar enormt. Ingen företag i Ghana sponsrar ett lag i division 2, men för ett lag division 1 finns ändå möjligheten. Det hela avgörs om några veckor då alla de bästa div 2-lagen från Ghanas sju zoner möts, och lagen förbereder sig just nu för fullt både mentalt och fysiskt. Spirrow däremot, är helt barskrapade efter att ha kämpat med dåliga förutsättningar hela säsongen, och de hade nog inte förväntat sig att gå vidare. Plötsligt känns mitt beslut så jävla dåligt. Så många år som vi jobbat tillsammans utan att laget tagit sig vidare - och så händer det nu när jag beslutat mig för att inte hjälpa till längre. 

Borde jag ompröva mitt beslut? Nej. Det kommer jag inte att göra. Däremot har jag sagt att vi kommer att hjälpa till enbart inför och under den här viktiga turneringen - men sedan måste Spirrow stå på egna ben. Tar de sig bara vidare så har de några månader av vila och tid att hitta en lösning för att finansiera klubben, innan säsongen drar igång igen vid årsskiftet. Det finns lite pengar över från senaste insamlingen eftersom att vi fått några stora matdonationer från Turkiska företag, och de kommer att gå till Spirrow för inköp av mat. Det är svårt för oss att förstå, men de levnadsvillkoren som gäller därnere är så långt ifrån våra. Den här veckan har spelarna delat på en säck ris och en dunk med olja - inför sin sista match som spelats idag. 

Jag skriver inte det här för att samla in pengar till Spirrow, dels för att jag måste fokusera på Love Life, dels för att jag vet hur svårt det är att få folk att vilja stötta fotbollsverksamhet. Vi vill gärna rädda liv och skänka pengar till barn som svälter - när det gäller att barnen ska få spela fotboll är det svårare. Vi fungerar så, det är inte konstigt alls, och jag vet av erfarenhet att det inte är en hållbar lösning.  Nej, anledningen till att jag delar detta med er är att jag söker med ljus och lykta efter någon här i Sverige som brinner för  och har kontakter inom fotboll. Jag önskar få igång ett samarbete med en eller flera klubbar, där jag når både barn, ungdomar och vuxna som förstår hur viktigt fotboll kan vara. Planen är också att placera volontärer inom Spirrow. Det borde ju finnas superduktiga spelare i Sverige som vill åka ned och bidra med sin kunskap, och motivera och träna spelarna i Spirrow - men jag vet inte. Jag är ingen fotbollstjej och jag har inga sådana kontakter. Den här drömmen kan jag inte förmedla själv. 

Så, känner ni några fotbollstokiga filantroper? Är det kanske just din fotbollsklubb jag letar efter? Hör av er! Om ni ändå vill bidra till att Spirrow tar sig vidare till division 1 så får ni såklart gärna swisha en matpeng till 0703606042, jag kommer att skicka ned en summa i veckan så att de kan äta sig mätta fram till turneringen. På lång sikt kommer jag också att jobba för att Spirrow blir den plattform för talangfulla ungdomar som vi drömmer om.

Medaase. 

Varje gång jag tänkt att jag måste skriva det här inlägget så har det knutit sig i magen. En diffus känsla som nog bäst beskrivs som början till ångest.  Det är absolut den sista känslan som jag vill ska förknippas med Love Life - som ju faktiskt är mitt livsprojekt och min livräddare. Men, nu är det dags - here is the thing.

Parallellt med att alla mina arbetsprojekt peakat samtidigt, och jag haft allt mindre tid för att arbeta med Love Life, så har en ekonomisk kris pågått därnere. Jag har så gärna velat delge er allt - men tiden har inte funnits. Dessutom har det gjort mig så ont så att jag helst inte har velat tänka på eller prata om det. Det är helt enkelt för stort. Min största bedrift, det projekt som jag varit som mest stolt över - rasar ihop.

2012 borrade vi oss ner till grundvattnet för att kunna pumpa upp rent vatten till barnhemmet, och det var en glädjens dag när handpumpen användes för allra första gången. Vi hade plötsligt tillgång till vatten helt gratis - och en stor kostnad försvann. Efter ett tag visade det sig dock att vattnet var för rikt på järn, och därmed skadligt för barnen om det dracks regelbundet. Vi blev tvungna att köpa ett system för att filtrera vattnet, och efter mycket om och men bestämde vi oss för att samtidigt investera i maskiner som förpackade vattnet och gjorde det möjligt för oss att sälja det. 2014 stod vattenproduktionen klar, och sedan dess har den gett oss tillräckligt med inkomst för att kunna köpa mat till alla våra barn. Det var när vi hade 40 barn, och innan Electricity Company of Ghana Ltd kom in i bilden. 

Vi drog el till barnhemmet redan 2012, och har sedan dess betalat en mindre summa för elektriciteten. Vattenproduktionen hade pågått i drygt två år när vi plötsligt fick en räkning på ca 100 000 kr. Tydligen hade ECG ltd missat att ta upp vår vattenproduktion i verksamheten, och vi fick därför en faktura på all el retroaktivt. En käftsmäll minst sagt. Efter förhandlingar fick vi ned fakturan till 35 000 kr, och efter att ha betalat den trodde vi att allt var lugnt. Vattenproduktionen skulle fortsatt vara en stor del av vår självförsörjning. Men nej.

Nu när vattenproduktionen existerar i ECG ltd:s rullar, måste vi betala ca 4000 cedi (ca 10 000 kr) för elen varje månad. Nu är det regnperiod och lågsäsong, vilket innebär att vi pga elkostnaden går back 3000 cedi varje månad istället för att gå plus och köpa mat till våra (nu 63 st) barn. Ja precis - vattenproduktionen kostar oss 7500 kr i månaden. Ingen mat. 


Vi har precis betalat av vår skuld och diskuterar nu möjligheten av pausa vattenproduktionen tills dess att vi hittat en lösning - och en lösning finns. Planen är att investera i solceller som driver produktionen utan elektricitet från ECG ltd. Det är absolut genomförbart, men jag har ingen kunskap om vad vi behöver och hur mycket det kommer att kosta. Däremot är jag inte dummare än att jag förstår att det handlar om ganska mycket pengar. 

Love Lifes ambassadör I Turkiet - Sezi Kalkavan - har fått kontakt med en ingenjör från ett Turkiskt företag verksamt i Ghana, som ska undersöka vad det är vi behöver. Sedan måste vi tillsammans hjälpas åt att samla in pengar för att kunna genomföra det här stora projektet, för utan vattenproduktionen finns inga pengar till mat. Sedan det här uppdagades för några månader sedan har vi, tack och lov, fått matdonationer från de kontakter som Sezi har i Ghana - men det är inte hållbart i längden. Barnhemmet behöver en egen försörjning - och det innebär solcellsenergi.


​Så fort jag får en summa och är säker på att det går att genomföra så kommer jag att börja samla in pengar till solcellspaneler, men fram till dess behöver vi hjälp med pengar till mat. Det är lite emot mina principer att samla in pengar till något som inte genererar en inkomst i slutändan - men nu har jag inget val. Vi behöver pengar till mat, som kommer att ätas av våra barn, och det är inget mer med det. Vi har byggt och investerat så att dessa barn kan få ett hem och en utbildning, och att avskeda lärare, barnhemspersonal och socialarbetare bara för att vi genomgår en kris känns helt fruktansvärt. 

Därför är min bön: Gode gud, och alla människor som kan, hjälp oss igenom den här krisen utan att behöva försämra barnens livskvalité ytterligare. 

Swisha en rissäck (350 kr) eller valfri summa till 0703606042 om du har möjlighet och vill hjälpa till. Det är inte en långsiktig lösning men en hjälp på vägen mot en hållbar verksamhet, som i slutändan ger vår 63 barn en möjlighet till ett liv värt att leva. Om du eller någon du känner har kontakter inom solcellsenergi så tar jag tacksamt emot det också. Det går ju att lösa - eller hur?


Tack.

Jag förstår att det är många som undrar vad som hände med det nya barnhemmet som jag reste ned till förra månaden. Det har varit ett medvetet val av mig att vara tys tills nu, eftersom att jag inte riktigt har vetat hur jag ska förhålla mig till det jag mötte därnere.  

Låt mig börja från början. Att vi fick kontakt med verksamheten Sweet and Honey Foundation i Otuase beror på att Felicia har känt familjen som driver det under många år. Hon har besökt dem flera gånger under de senaste fem åren, och varit bedrövad över att utvecklingen i princip har stått stilla. När jag frågade henne om hon kände till något annat ställe som behövde hjälp nämnde hon därför just Sweet and Honey. Hon ringde och pratade med familjen som uppgav att de då hade ca 60 barn under sina vingar - och vi tolkade det som att det var dessa 60 barn som bodde där. Verkligheten såg dock något annorlunda ut. 

Jag, Sezi och hennes två volontärer från Turkiet lastade bussen med ris, bönor, socker och tomatsås, kläder och leksaker, och åkte den ca 2 timmar långa resan till Otuase. När vi kom fram möttes vi av mamman i familjen, en nätt kvinna med eldrött hår som omfamnade oss och hälsade oss alla välkomna. Vid hennes sida fanns en handfull barn, som med nyfikna blickar synade oss från topp till tå. Hettan som slog emot oss var någonting helt annat än den (i jämförelse) svala luften nere vid kusten. Sweet and Honey ligger en liten bit från vägen och det var svettigt att bära alla säckar och väskor i värmen. Vi kom fram till en grind, skapad av breda gröna nylonband som knutits ihop till något som kan liknas vid ett nät eller galler. Vi var framme.

Vi samlades under ett stort nättak, flätat på samma vis som grinden vi just gått igenom. Trots alla hål så skapade det en skuggig plats som faktiskt gav lite svalka. Som alltid när man är gäst i Ghana så placerades vi på plaststolar som ställts upp i en halvcirkel, och genast hade vi små barn i knäet, vid vår sida, framför fötterna och bakom ryggen. Skillnaden mot ett möte med "våra" barn hemma på Mums Care var dock påtaglig, de här barnen hade ingen energi. De tittade på oss med stora mörka ögon, tog försiktigt våra händer, granskade oss.  Mamman i familjen, hon med det röda håret, talade lugnt och vänligt till barnen och jag slogs av att hon faktiskt talade till dem på engelska. Det var en otroligt lugn och harmonisk stämning där under det gröna plasttäcket. 

Vi packade upp leksakerna och lämnade barnen att leka fritt, medan familjen (paret White och deras fyra barn) visade oss runt. Sweet and Honey ligger otroligt vackert nedanför ett berg och allt runt omkring är grönt. I en träddunge har familjen satt upp gungor - med hjälp av samma gröna plastband - och efter att ha provat själv så förstod vi att detta är barnens favoritplats. Vi fick också se sjukstugan - en tältsäng utan madrass, placerad i skuggan under ett träd. Köket bestod av en bänk. En presenning virad runt några kakaoträd utgjorde badrummet. När jag såg en svartmålad plywoodskiva med bokstäver av tavelkrita stå lutad mot ett träd fick jag en flashback till tiden på Mums Care då just en sådan var det enda verktyget för lärande som fanns. Och då kom tårarna. Om det var av glädje över vilken resa vi gjort eller sorg över den resa som Sweet and Honey behöver göra vet jag inte. Kanske både och.

Det var när vi öppnade dörren till byggnaden som sanningen uppenbarade sig. Det fanns inga sängar. De två rummen var belamrade med kläder, böcker och madrasser. Först blev vi såklart förskräckta - det var ju hur mycket saker som helst! Vi förstod absolut ingenting, och det var precis den reaktionen som paret White hade väntat sig. När vi stod där i det mörka rummet, med säckvis med kläder längs väggarna och inte en centimeter av golvet synligt, fick vi situationen förklarad för oss. Kläderna tillhör de barn som familjen förbarmat sig över, och de är inte sextio - utan 168 st. Madrasserna och böckerna har donerats till verksamheten, men då det inte finns något utrymme att använda till vare sig sovrum eller skola så har de hamnat här. Varje kväll frigörs en liten yta på golvet där madrasser läggs ut, så att de minsta barnen som verkligen inte har någonstans att ta vägen har någonstans att sova. De andra sover ute, eller återvänder till byn där de kanske har någon avlägsen släkting i slummen. Kläderna förvaras i det där rummet, och vissa barn kommer bara en gång i veckan för att hämta rena kläder och lämna in sina smutsiga kläder, som tvättas och läggs tillbaka i en säck till nästa gång. Kläder som inte behövs delas ut till fattiga familjer i byn varje lördag.  Sweet and Honey befinner sig i ett moment 22 och de har varken kunskap eller ekonomi att ta sig ur det. Den spontana tanken är tömma rummet och lägga ut alla madrasser - men vad gör man då med alla barnens kläder? Och även om man gjorde det - hur ska man kunna rymma 168 barn på den lilla ytan? Och man kan ju knappast vända hälften ryggen. 

Min känsla är att familjen, som verkar genomgoda och alldeles underbara,  saknar management skills. Därför har de hamnat i en omöjlig situation, där den lilla vinst som de gör på sin biodling går åt till mat och att skicka en del av barnen som "bor" långt bort med taxi "hem" till sina byar på kvällarna. Insatsen som behövs här är enorm - och inte bara ekonomisk. Även om vi bestämmer oss för att försöka hjälpa dem att bygga en sovsal så är jag rädd att de saknar kompetensen att kunna planera och genomföra det - och Sweet and Honey ligger alldeles för långt bort för att vi ska kunna vara på plats under hela tiden som det skulle behövas. Hur gärna jag än skulle vilja så känner jag mig alldeles för osäker för att dra igång ett stort projekt. I alla fall just nu.

Vi gjorde en punktinsats, och även om maten som skulle räcka en månad (till 60 barn) bara räcker en kort tid så är det ändå bättre än inget. Men. Det finns fortfarande en sak vi kan göra i väntan på modet att genomföra ett större projekt i framtiden. Som jag nämnde så driver familjen en biodling (därav namnet Sweet and Honey) och just nu har de tre bikupor. Det är en bra business och deras produkt är efterfrågad, men det går inte att producera mer honung utan fler bikupor, och att investera i det är knappast ett alternativ när det innebär att 160 barn tvingas gå utan mat under en tid. Om familjen insett detta innan de öppnade upp sitt hem för alla dessa barn så hade de kanske kunnat driva verksamheten på ett bättre sätt, men det är lätt att vara efterklok. Men kanske kan vi hjälpa dem att vara "nu-kloka" och sakta men säkert ta kontroll över sin verksamhet? En bikupa i taget... Det finns utrymme för ca 30 bikupor, och det skulle naturligtvis ge verksamheten en större intäkt. Min tanke är därför att försöka bidra till deras självförsörjning genom att utöka antalet bikupor - det är något som vi skulle kunna ha koll på och följa upp relativt enkelt. Jag har inte sagt någonting till familjen ännu, och tänker att jag ska börja dra i det här när jag är säker på att jag har någon på plats som kan hjälpa mig att administrera det. Alternativt att jag kan åka dit själv och få det gjort. Oavsett vilket så kommer jag att låta er veta när det sker - och då får ni gärna vara med och bidra med en bikupa. 

Så nu vet ni hur det blev. Hur det blir i framtiden är upp till oss.

Jag kan både för- och efternamn på alla mina ungar på Mums Care, för de flesta även deras Akan-namn (enligt traditionen får barnen ett namn efter den dag de är födda på, mitt namn är exempelvis Abena eftersom att jag är född på en tisdag). Det kan tyckas som en enkel sak här i Sverige, men för barnen där nere så är det stort att någon ansträngt sig för att lägga deras namn på minnet. De känner sig sedda förstås, och det känns i hjärtat när jag ser vad det betyder för dem.

Nu väntar en ny kull. Ytterligare 60 barn som ska tas under Love Life's vingar. Flera Amas, Kwekus och Abenas. Jag kan knappt vänta! De finns så otroligt många utsatta barn i Ghana och jag skulle gärna ta hand om dem allihop - men det går ju såklart inte. Men - one life saved - one at a time. Här är det verkligen inte läge att tänka allt eller inget. 

För er som inte har hängt med i svängarna så är det så att jag om två veckor åker ner till Ghana för att besöka ett nytt barnhem, beläget i en by som heter Otuase. Det är en familj med tre egna barn som har tagit sig an 60 utsatta barn i åldern 4-14 år. De har inget eget vatten, däremot har de elektricitet. En del av barnen går i skolan i byn, men det finns ingen personal på barnhemmet bortsett från mannen och kvinnan i familjen. Felicia som äger Mums Care känner familjen, och har vid flera tillfällen varit dit med kläder som skänkts till vårt barnhem (men våra barn har kläder så de klarar sig). När hon har pengar över brukar hon skänka några säckar med ris, bönor och socker för att stötta deras verksamhet. För henne var det därför ett självklart val när jag under senaste resan undrade om hon kände till något barnhem som var i behov av stöd i form av volontärer och finansiering. Hon hade velat fråga mig tidigare, men var rädd för att jag skulle känna att pressen på mig blev för stor. 

Och visst harjag fått både ett och två par höjda ögonbryn när jag berättar om de nya barnen. Hur ska du orka? Hur ska du hinna med...? Till viss del kan jag förstå det. Jag är som person väldigt skiftande i mitt eget mående - ibland himla stark, ibland otroligt skör. Men det kommer jag att vara oavsett. För 5 år sedan räddade det här arbetet mitt liv, och tänk om jag hade sagt så då? Hur ska jag orka? Det var ju tack vare alla mina fina ungar i Ghana (och naturligtvis min alldeles egna unge här i Sverige) som jag orkade leva vidare. ​

När jag ser tillbaka på min resa med Love Life så är det svårt att identifiera ett tillfälle då jag hade kunnat fråga mig själv just det: Hur ska jag orka? Jag såg ju aldrig framför mig hur Love Life skulle utvecklas och vad mitt engagemang skulle  leda till. Ska jag vara ärlig så hade jag aldrig kunna föreställa mig det som Love Life har blivit idag. Där och då tog jag ett steg i taget, en dag i sänder, och lät min nyfikenhet, vilja och drivkraft leda mig framåt. Att ha mål är bra - men ibland är det kanske bättre att låta hjärtat leda vägen.  

Äntligen har jag fått tummen ur! Efter några veckors fixande och trixande kan jag äntligen lansera "Create the Change"s egen webbshop! Create the Change är en del av Love Life, där jag och andra kreatörer skapat produkter som vi sedan sålt till förmån för barnhemmet. Det har varit en hel del olika saker under åren, så som bokmärken, väskor, mössor mm. Mestadels har vi sålt produkterna på marknader och under våra egna event, men ett tag gick det även att handla på vår webbsida. Det var dock en ihopsnickrad nödlösning som mest genererade mer jobb i form av administration osv och därför plockade vi bort det. Idag finns det dock fantastiska möjligheter att enkelt skapa butiker på nätet, så varför inte prova?

I framtiden kommer det kanske att fyllas på med fler produkter som skapats här i Sverige, men just nu är det fokus på produkter tillverkade på plats i Ghana. I webbshoppen hittar ni vackra kuddfodral som sytts av våra elever vid Mums Care Vocational Training Centre som vi startade för några år sedan. Eleverna är ensamstående kvinnor som går en tre månader lång utbildning och lär sig att tillverka tvål och hudkräm, färga tyg och sy, tillverka smycken osv. Efter avslutad utbildning får de ett diplom och ett  litet ekonomiskt bidrag för att kunna starta upp en egen verksamhet. Förhoppningsvis leder detta till att de kan försörja sig själva och sina barn, och på så sätt förhindra att barnen hamnar hos oss på barnhemmet. För att ge kvinnorna en extra inkomst och kunna köpa in material mm till verksamheten så provar jag nu att sälja deras produkter i Sverige. Jag har själv köpt in tyger, blixtlås och tråd, och de färdiga kuddfodralen fick jag med mig hem från min senaste resa. Pengarna från försäljningen kommer att gå direkt tillbaka till Mums Care Vocational Training Centre.  

Här ovan ser ni ett exempel på hur kuddfodralen ser ut - kika in i webbutiken för att se fler! 

​Ps. Det går även att köpa Love Life-armband i butiken! Ds.

Nu händer det grejer! Jag har länge tvekat inför att förmedla volontärer eftersom att det helt enkelt tar för mycket tid, och det skaver lite i mig att ta betalt för att hjälpa någon att hjälpa andra. Dessutom vill jag inte göra det "in the name of"  Love Life, eftersom att det är en välgörenhetsorganisation och inte ett företag.

Att resa via någon av våra största volontärförmedlingar är ganska dyrt, och därför är det många som gärna vill resa som aldrig kommer iväg. Då jag reste via organisation 2012 så betalade jag ca 25000 kr för 3,5 vecka, och det är långt i från alla som har möjlighet att lägga ner de pengarna. När jag nu har rest fram och tillbaka till Ghana massor av gånger utan organisation så har jag fått en uppfattning om vad en volontärresa "egentligen" kostar, och vill gärna göra det möjligt för fler att resa - utan att för den sakens skull starta en volontärförmedling/resebyrå. 

Vad kostar en volontärresa?
Ja precis. Vad kostar det egentligen? Att volontärorganisationer har fasta priser för olika reselängder är rimligt, men faktum är att priset varierar ganska mycket beroende på när och hur du vill resa. Är du flexibel så går det att få ner priset ganska mycket på grund av flygbiljetter och val av transit-flygplats. Den service som organisationer erbjuder omfattar ofta flyg, visum, transfer, boende och måltider, och för att täcka upp för olika priser så är det fullt förståeligt att ett paketpris blir ganska högt. Dessutom ska priset täcka organisationens egna kostnader. Om man däremot bokar resan själv så blir det garanterat billigare. 

Men är det inte säkrare att resa via organisation?
Så resonerade jag också - och det var därför jag valde det under min första resa. Det kändes helt enkelt tryggare eftersom att jag inte hade någon som helst kunskap om landet jag skulle till. Idag har jag den kunskap och kompetens som behövs för att kunna erbjuda samma trygghet - vilket egentligen bara är telefonkontakt om det skulle behövas. Dessutom vet jag att det sällan behövs då man reser till Ghana som är ett land där de flesta förstår engelska. 

Så vad är min plan?
Jag kan via mitt eget företag erbjuda handledning för de som vill resa till "Love Life's" barnhem, och arbeta som volontär inom barnomsorg, skola eller idrott. I samarbete med barnhemmets ägare kan vi dessutom erbjuda volontärarbete inom vård, då man placeras på sjukhuskliniken i byn. Det är samma placeringar som volontärorganisationerna använder, så du kommer troligtvis att både bo och arbeta med volontärer som bokat via organisation - och få samma service och trygghet som dem. 

Handledningen innebär att jag hjälper dig att boka flyg, ansöka om visum och kontakta barnhemmet för boende, måltider, transfer och introduktion. Du får också all väsentlig information om vaccinationer osv, och får naturligtvis kontakta mig när som helst under din vistelse om du behöver hjälp eller har några frågor. Du betalar alla kostnader direkt till flygbolaget, ambassaden och barnhemmet i samband med bokning och ankomst så att du vet vad det är du betalar för. Det är endast handledningskostnaden på 2900 inkl moms som faktureras av mig. 

Hur gör jag?
Anmäl ditt intresse här, så återkommer jag till dig inom kort!

Ps...

Då jag första gången reste till Ghana och hamnade på Mums Care Childrens Home så var det inte mer än en liten byggnad utan el och vatten, vilket är långt ifrån den verksamhet som bedrivs där idag. För mig var den upplevelsen så otroligt stark, och jag tror att fler volontärer skulle vilja uppleva den verkligheten under sin resa. På vårt barnhem lever barn och volontärer under relativt bra förhållanden, och för vissa räcker det gott och väl. Däremot vill vi kunna erbjuda ett alternativ och jag kommer därför att resa ned till Ghana den 17 mars för att besöka ett nytt barnhem som är i ungefär samma skick som Mums Care var 2012. Förhoppningsvis kommer vi därför kunna erbjuda volontärer att bo och arbeta där under sin vistelse, alternativt dela upp vistelsen mellan de båda barnhemmen.