Jag förstår att det är många som undrar vad som hände med det nya barnhemmet som jag reste ned till förra månaden. Det har varit ett medvetet val av mig att vara tys tills nu, eftersom att jag inte riktigt har vetat hur jag ska förhålla mig till det jag mötte därnere.  

Låt mig börja från början. Att vi fick kontakt med verksamheten Sweet and Honey Foundation i Otuase beror på att Felicia har känt familjen som driver det under många år. Hon har besökt dem flera gånger under de senaste fem åren, och varit bedrövad över att utvecklingen i princip har stått stilla. När jag frågade henne om hon kände till något annat ställe som behövde hjälp nämnde hon därför just Sweet and Honey. Hon ringde och pratade med familjen som uppgav att de då hade ca 60 barn under sina vingar - och vi tolkade det som att det var dessa 60 barn som bodde där. Verkligheten såg dock något annorlunda ut. 

Jag, Sezi och hennes två volontärer från Turkiet lastade bussen med ris, bönor, socker och tomatsås, kläder och leksaker, och åkte den ca 2 timmar långa resan till Otuase. När vi kom fram möttes vi av mamman i familjen, en nätt kvinna med eldrött hår som omfamnade oss och hälsade oss alla välkomna. Vid hennes sida fanns en handfull barn, som med nyfikna blickar synade oss från topp till tå. Hettan som slog emot oss var någonting helt annat än den (i jämförelse) svala luften nere vid kusten. Sweet and Honey ligger en liten bit från vägen och det var svettigt att bära alla säckar och väskor i värmen. Vi kom fram till en grind, skapad av breda gröna nylonband som knutits ihop till något som kan liknas vid ett nät eller galler. Vi var framme.

Vi samlades under ett stort nättak, flätat på samma vis som grinden vi just gått igenom. Trots alla hål så skapade det en skuggig plats som faktiskt gav lite svalka. Som alltid när man är gäst i Ghana så placerades vi på plaststolar som ställts upp i en halvcirkel, och genast hade vi små barn i knäet, vid vår sida, framför fötterna och bakom ryggen. Skillnaden mot ett möte med "våra" barn hemma på Mums Care var dock påtaglig, de här barnen hade ingen energi. De tittade på oss med stora mörka ögon, tog försiktigt våra händer, granskade oss.  Mamman i familjen, hon med det röda håret, talade lugnt och vänligt till barnen och jag slogs av att hon faktiskt talade till dem på engelska. Det var en otroligt lugn och harmonisk stämning där under det gröna plasttäcket. 

Vi packade upp leksakerna och lämnade barnen att leka fritt, medan familjen (paret White och deras fyra barn) visade oss runt. Sweet and Honey ligger otroligt vackert nedanför ett berg och allt runt omkring är grönt. I en träddunge har familjen satt upp gungor - med hjälp av samma gröna plastband - och efter att ha provat själv så förstod vi att detta är barnens favoritplats. Vi fick också se sjukstugan - en tältsäng utan madrass, placerad i skuggan under ett träd. Köket bestod av en bänk. En presenning virad runt några kakaoträd utgjorde badrummet. När jag såg en svartmålad plywoodskiva med bokstäver av tavelkrita stå lutad mot ett träd fick jag en flashback till tiden på Mums Care då just en sådan var det enda verktyget för lärande som fanns. Och då kom tårarna. Om det var av glädje över vilken resa vi gjort eller sorg över den resa som Sweet and Honey behöver göra vet jag inte. Kanske både och.

Det var när vi öppnade dörren till byggnaden som sanningen uppenbarade sig. Det fanns inga sängar. De två rummen var belamrade med kläder, böcker och madrasser. Först blev vi såklart förskräckta - det var ju hur mycket saker som helst! Vi förstod absolut ingenting, och det var precis den reaktionen som paret White hade väntat sig. När vi stod där i det mörka rummet, med säckvis med kläder längs väggarna och inte en centimeter av golvet synligt, fick vi situationen förklarad för oss. Kläderna tillhör de barn som familjen förbarmat sig över, och de är inte sextio - utan 168 st. Madrasserna och böckerna har donerats till verksamheten, men då det inte finns något utrymme att använda till vare sig sovrum eller skola så har de hamnat här. Varje kväll frigörs en liten yta på golvet där madrasser läggs ut, så att de minsta barnen som verkligen inte har någonstans att ta vägen har någonstans att sova. De andra sover ute, eller återvänder till byn där de kanske har någon avlägsen släkting i slummen. Kläderna förvaras i det där rummet, och vissa barn kommer bara en gång i veckan för att hämta rena kläder och lämna in sina smutsiga kläder, som tvättas och läggs tillbaka i en säck till nästa gång. Kläder som inte behövs delas ut till fattiga familjer i byn varje lördag.  Sweet and Honey befinner sig i ett moment 22 och de har varken kunskap eller ekonomi att ta sig ur det. Den spontana tanken är tömma rummet och lägga ut alla madrasser - men vad gör man då med alla barnens kläder? Och även om man gjorde det - hur ska man kunna rymma 168 barn på den lilla ytan? Och man kan ju knappast vända hälften ryggen. 

Min känsla är att familjen, som verkar genomgoda och alldeles underbara,  saknar management skills. Därför har de hamnat i en omöjlig situation, där den lilla vinst som de gör på sin biodling går åt till mat och att skicka en del av barnen som "bor" långt bort med taxi "hem" till sina byar på kvällarna. Insatsen som behövs här är enorm - och inte bara ekonomisk. Även om vi bestämmer oss för att försöka hjälpa dem att bygga en sovsal så är jag rädd att de saknar kompetensen att kunna planera och genomföra det - och Sweet and Honey ligger alldeles för långt bort för att vi ska kunna vara på plats under hela tiden som det skulle behövas. Hur gärna jag än skulle vilja så känner jag mig alldeles för osäker för att dra igång ett stort projekt. I alla fall just nu.

Vi gjorde en punktinsats, och även om maten som skulle räcka en månad (till 60 barn) bara räcker en kort tid så är det ändå bättre än inget. Men. Det finns fortfarande en sak vi kan göra i väntan på modet att genomföra ett större projekt i framtiden. Som jag nämnde så driver familjen en biodling (därav namnet Sweet and Honey) och just nu har de tre bikupor. Det är en bra business och deras produkt är efterfrågad, men det går inte att producera mer honung utan fler bikupor, och att investera i det är knappast ett alternativ när det innebär att 160 barn tvingas gå utan mat under en tid. Om familjen insett detta innan de öppnade upp sitt hem för alla dessa barn så hade de kanske kunnat driva verksamheten på ett bättre sätt, men det är lätt att vara efterklok. Men kanske kan vi hjälpa dem att vara "nu-kloka" och sakta men säkert ta kontroll över sin verksamhet? En bikupa i taget... Det finns utrymme för ca 30 bikupor, och det skulle naturligtvis ge verksamheten en större intäkt. Min tanke är därför att försöka bidra till deras självförsörjning genom att utöka antalet bikupor - det är något som vi skulle kunna ha koll på och följa upp relativt enkelt. Jag har inte sagt någonting till familjen ännu, och tänker att jag ska börja dra i det här när jag är säker på att jag har någon på plats som kan hjälpa mig att administrera det. Alternativt att jag kan åka dit själv och få det gjort. Oavsett vilket så kommer jag att låta er veta när det sker - och då får ni gärna vara med och bidra med en bikupa. 

Så nu vet ni hur det blev. Hur det blir i framtiden är upp till oss.

Jag kan både för- och efternamn på alla mina ungar på Mums Care, för de flesta även deras Akan-namn (enligt traditionen får barnen ett namn efter den dag de är födda på, mitt namn är exempelvis Abena eftersom att jag är född på en tisdag). Det kan tyckas som en enkel sak här i Sverige, men för barnen där nere så är det stort att någon ansträngt sig för att lägga deras namn på minnet. De känner sig sedda förstås, och det känns i hjärtat när jag ser vad det betyder för dem.

Nu väntar en ny kull. Ytterligare 60 barn som ska tas under Love Life's vingar. Flera Amas, Kwekus och Abenas. Jag kan knappt vänta! De finns så otroligt många utsatta barn i Ghana och jag skulle gärna ta hand om dem allihop - men det går ju såklart inte. Men - one life saved - one at a time. Här är det verkligen inte läge att tänka allt eller inget. 

För er som inte har hängt med i svängarna så är det så att jag om två veckor åker ner till Ghana för att besöka ett nytt barnhem, beläget i en by som heter Otuase. Det är en familj med tre egna barn som har tagit sig an 60 utsatta barn i åldern 4-14 år. De har inget eget vatten, däremot har de elektricitet. En del av barnen går i skolan i byn, men det finns ingen personal på barnhemmet bortsett från mannen och kvinnan i familjen. Felicia som äger Mums Care känner familjen, och har vid flera tillfällen varit dit med kläder som skänkts till vårt barnhem (men våra barn har kläder så de klarar sig). När hon har pengar över brukar hon skänka några säckar med ris, bönor och socker för att stötta deras verksamhet. För henne var det därför ett självklart val när jag under senaste resan undrade om hon kände till något barnhem som var i behov av stöd i form av volontärer och finansiering. Hon hade velat fråga mig tidigare, men var rädd för att jag skulle känna att pressen på mig blev för stor. 

Och visst harjag fått både ett och två par höjda ögonbryn när jag berättar om de nya barnen. Hur ska du orka? Hur ska du hinna med...? Till viss del kan jag förstå det. Jag är som person väldigt skiftande i mitt eget mående - ibland himla stark, ibland otroligt skör. Men det kommer jag att vara oavsett. För 5 år sedan räddade det här arbetet mitt liv, och tänk om jag hade sagt så då? Hur ska jag orka? Det var ju tack vare alla mina fina ungar i Ghana (och naturligtvis min alldeles egna unge här i Sverige) som jag orkade leva vidare. ​

När jag ser tillbaka på min resa med Love Life så är det svårt att identifiera ett tillfälle då jag hade kunnat fråga mig själv just det: Hur ska jag orka? Jag såg ju aldrig framför mig hur Love Life skulle utvecklas och vad mitt engagemang skulle  leda till. Ska jag vara ärlig så hade jag aldrig kunna föreställa mig det som Love Life har blivit idag. Där och då tog jag ett steg i taget, en dag i sänder, och lät min nyfikenhet, vilja och drivkraft leda mig framåt. Att ha mål är bra - men ibland är det kanske bättre att låta hjärtat leda vägen.  

Äntligen har jag fått tummen ur! Efter några veckors fixande och trixande kan jag äntligen lansera "Create the Change"s egen webbshop! Create the Change är en del av Love Life, där jag och andra kreatörer skapat produkter som vi sedan sålt till förmån för barnhemmet. Det har varit en hel del olika saker under åren, så som bokmärken, väskor, mössor mm. Mestadels har vi sålt produkterna på marknader och under våra egna event, men ett tag gick det även att handla på vår webbsida. Det var dock en ihopsnickrad nödlösning som mest genererade mer jobb i form av administration osv och därför plockade vi bort det. Idag finns det dock fantastiska möjligheter att enkelt skapa butiker på nätet, så varför inte prova?

I framtiden kommer det kanske att fyllas på med fler produkter som skapats här i Sverige, men just nu är det fokus på produkter tillverkade på plats i Ghana. I webbshoppen hittar ni vackra kuddfodral som sytts av våra elever vid Mums Care Vocational Training Centre som vi startade för några år sedan. Eleverna är ensamstående kvinnor som går en tre månader lång utbildning och lär sig att tillverka tvål och hudkräm, färga tyg och sy, tillverka smycken osv. Efter avslutad utbildning får de ett diplom och ett  litet ekonomiskt bidrag för att kunna starta upp en egen verksamhet. Förhoppningsvis leder detta till att de kan försörja sig själva och sina barn, och på så sätt förhindra att barnen hamnar hos oss på barnhemmet. För att ge kvinnorna en extra inkomst och kunna köpa in material mm till verksamheten så provar jag nu att sälja deras produkter i Sverige. Jag har själv köpt in tyger, blixtlås och tråd, och de färdiga kuddfodralen fick jag med mig hem från min senaste resa. Pengarna från försäljningen kommer att gå direkt tillbaka till Mums Care Vocational Training Centre.  

Här ovan ser ni ett exempel på hur kuddfodralen ser ut - kika in i webbutiken för att se fler! 

​Ps. Det går även att köpa Love Life-armband i butiken! Ds.

Nu händer det grejer! Jag har länge tvekat inför att förmedla volontärer eftersom att det helt enkelt tar för mycket tid, och det skaver lite i mig att ta betalt för att hjälpa någon att hjälpa andra. Dessutom vill jag inte göra det "in the name of"  Love Life, eftersom att det är en välgörenhetsorganisation och inte ett företag.

Att resa via någon av våra största volontärförmedlingar är ganska dyrt, och därför är det många som gärna vill resa som aldrig kommer iväg. Då jag reste via organisation 2012 så betalade jag ca 25000 kr för 3,5 vecka, och det är långt i från alla som har möjlighet att lägga ner de pengarna. När jag nu har rest fram och tillbaka till Ghana massor av gånger utan organisation så har jag fått en uppfattning om vad en volontärresa "egentligen" kostar, och vill gärna göra det möjligt för fler att resa - utan att för den sakens skull starta en volontärförmedling/resebyrå. 

Vad kostar en volontärresa?
Ja precis. Vad kostar det egentligen? Att volontärorganisationer har fasta priser för olika reselängder är rimligt, men faktum är att priset varierar ganska mycket beroende på när och hur du vill resa. Är du flexibel så går det att få ner priset ganska mycket på grund av flygbiljetter och val av transit-flygplats. Den service som organisationer erbjuder omfattar ofta flyg, visum, transfer, boende och måltider, och för att täcka upp för olika priser så är det fullt förståeligt att ett paketpris blir ganska högt. Dessutom ska priset täcka organisationens egna kostnader. Om man däremot bokar resan själv så blir det garanterat billigare. 

Men är det inte säkrare att resa via organisation?
Så resonerade jag också - och det var därför jag valde det under min första resa. Det kändes helt enkelt tryggare eftersom att jag inte hade någon som helst kunskap om landet jag skulle till. Idag har jag den kunskap och kompetens som behövs för att kunna erbjuda samma trygghet - vilket egentligen bara är telefonkontakt om det skulle behövas. Dessutom vet jag att det sällan behövs då man reser till Ghana som är ett land där de flesta förstår engelska. 

Så vad är min plan?
Jag kan via mitt eget företag erbjuda handledning för de som vill resa till "Love Life's" barnhem, och arbeta som volontär inom barnomsorg, skola eller idrott. I samarbete med barnhemmets ägare kan vi dessutom erbjuda volontärarbete inom vård, då man placeras på sjukhuskliniken i byn. Det är samma placeringar som volontärorganisationerna använder, så du kommer troligtvis att både bo och arbeta med volontärer som bokat via organisation - och få samma service och trygghet som dem. 

Handledningen innebär att jag hjälper dig att boka flyg, ansöka om visum och kontakta barnhemmet för boende, måltider, transfer och introduktion. Du får också all väsentlig information om vaccinationer osv, och får naturligtvis kontakta mig när som helst under din vistelse om du behöver hjälp eller har några frågor. Du betalar alla kostnader direkt till flygbolaget, ambassaden och barnhemmet i samband med bokning och ankomst så att du vet vad det är du betalar för. Det är endast handledningskostnaden på 2900 inkl moms som faktureras av mig. 

Hur gör jag?
Anmäl ditt intresse här, så återkommer jag till dig inom kort!

Ps...

Då jag första gången reste till Ghana och hamnade på Mums Care Childrens Home så var det inte mer än en liten byggnad utan el och vatten, vilket är långt ifrån den verksamhet som bedrivs där idag. För mig var den upplevelsen så otroligt stark, och jag tror att fler volontärer skulle vilja uppleva den verkligheten under sin resa. På vårt barnhem lever barn och volontärer under relativt bra förhållanden, och för vissa räcker det gott och väl. Däremot vill vi kunna erbjuda ett alternativ och jag kommer därför att resa ned till Ghana den 17 mars för att besöka ett nytt barnhem som är i ungefär samma skick som Mums Care var 2012. Förhoppningsvis kommer vi därför kunna erbjuda volontärer att bo och arbeta där under sin vistelse, alternativt dela upp vistelsen mellan de båda barnhemmen. 

Den där dagen då jag för allra första gången satte min fot på majsfältet utanför byn Senya hade jag verkligen ingen aning om vilken påverkan min resa skulle ha på mitt liv. Jag var ute efter perspektiv och hoppades att jag skulle kunna göra gott för någon annan på köpet, men trodde kanske inte riktigt på det något utslitna talesättet om att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Jag trodde att det fanns någon slags gräns för vad min insats skulle kunna bidra till, och den gick långt tidigare än där vi befinner oss idag. Här kommer en kort sammanfattning för den som inte följt med från alla första början:

2012
26 barn och en personal i två sovrum, utan rent vatten och elektricitet. Ingen skola och brist på mat. 

2016
67 barn i sju sovrum, tre personal och två socialarbetare. Rent vatten dygnet runt/året runt, elektricitet, varierad kost, vaccinationer och hälsoförsäkringar. Dagis och skola upp till sjätte klass, en rektor och sju lärare. Fotbollsplan och lekplats, sjukstuga och spädbarnsenhet. Vocational centre, vattenproduktion och bageri för självförsörjning. Med mera...

Om jag inte bestämt mig hade de kanske fortfarande varit på samma plats under samma förutsättningar - eller snarare brist på förutsättningar. Men tack vare att jag berättat deras historia har människor runt om i Europa, Sverige och framför allt i Piteå, hjälpts åt för att ge dem ett bättre liv. "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något" har fått en helt ny innebörd för mig. Det lilla jag kan göra kan tillsammans med andra bli något oerhört stort. Och det är en känsla som inte går att beskriva med ord.

En av våra månadsgivare - Anita Granqvist - står just nu i samma situation som jag gjorde den där dagen i juni 2012. Tillsammans med några andra svenskar besökte hon våras kommunen Chinsale i Zambia. Hon har sett det med egna ögon, hon har en förståelse för hur saker och ting ser ut för människor i Afrika (naturligtvis kan man inte dra alla på denna enorma kontinent över en och samma kam, men vad jag förstår så är levnadsvillkoren ganska lika i det här fallet), och hon brinner för att hjälpa just dessa människor som hon mött på sin resa. Här nedan följer hennes berättelse och hennes önskan om att få göra skillnad för andra. 

Med tanke på de pengar som Love Life förmedlat under de senaste fyra åren så är 15000 kr ingenting. Om vi tillsammans hjälps åt så är de pengarna insamlade på ett kick. Det går bra att använda kontonumret här nedan, men det går också bra att använda Love Life's bg 115-8294 eller swish 0703606042, så länge ni märker er betalning med "ZAMBIA". Hur lång tid behövsför att  nå detta mål?

När vi startade vattenproduktionen på barnhemmet räckte inkomsten från försäljningen av vattnet till inköp av mat för barnhemmets 42 barn. Det var ett fantastiskt framsteg eftersom att målet är att barnhemmet ska bli helt självförsörjande. 

För drygt ett år sedan fick vi ta emot 22 nya barn från barnhemmet Helping Hand i Abaasa, vilket främst innebar ökade kostnader för att bygga nya sovrum och klassrum. Nu när ett år har gått och alla barn har en egen säng att sova i, så står det klart att pengarna från vattenproduktionen inte räcker för att alla barn ska kunna äta sig mätta, växa och utvecklas ordentligt. 

Som jag tidigare sagt så är våra månadsgivare våra hjältar, eftersom att vi vet att vi får in tillräckligt med pengar varje månad för att hålla verksamheten flytande. Alla pengar som kommer in via engångsbidrag och insamlingskampanjer kan därför användas för att utveckla verksamheten och ta hand om oförutsedda kostnader i samband med underhåll av byggnader osv. Det har fungerat bra och framför allt inneburit mindre stress för mig som driver Love Life, då jag vet att vi överlever även om jag inte är på topp och orkar samla in extra pengar varje månad. Det här är trots allt någonting som jag driver själv på min fritid och som tar tid, energi och pengar från mitt "vanliga" liv som ensamstående mamma, med jobb och räkningar, föräldramöten och tvätt som ska vikas...   ibland finns helt enkelt inte orken för att driva verksamheten i Ghana så effektivt som jag skulle önska.

Nu befinner vi oss i en situation där alla "extra" pengar utöver månadsgivarnas bidrag går direkt till inköp av mat. Vårt största projekt att starta vår egen Junior High School står stilla och den halvfärdiga byggnaden ligger öde, taket på spädbarnsenheten läcker. Pengarna finns inte, och för att komma vidare behöver vi helt enkelt bli fler månadsgivare. 

Det är därför från djupet av mitt hjärta som jag ber er som har en slant över att bli månadsgivare och hjälpa mig att få verksamheten på fötter igen. Det är en enorm stress för både mig, personalen och våra barn att varje månad behöva vända på varje krona för att använda dem på bästa sätt. En 50-lapp gör stor skillnad där nere och varje krona hamnar där den ska - hos barnen.

​För att bli månadsgivare - anmäl dig här. TACK.

I Ghana tar alla som kan möjligheten att tjäna pengar på någons frånfälle, och allt som har med begravning att göra kostar orimligt mycket pengar.  Det är inte som i Sverige där det finns ett system och där alla som dör "kommer ner i jorden" på ett eller annat sätt. Begravningen är dessutom ett tillfälle att fira det liv som levts, en så kallad "Celebration of life", och är ofta en fest som pågår i tre dagar. Det är inte ovanligt att en begravning kostar lika mycket som ett bröllop, och den sörjande familjen förväntas bjuda på mat, dryck och underhållning. Därtill kommer kostnader för förberedelse av kroppen, kista, kläder, gravplats, gravsten och såklart arbetskostnader i samband med detta. Det är med andra ord dyrt.

 Säga vad man vill om den man som är far till Gladys barn, men han tog i alla fall sitt ansvar och finansierade en del av begravningen, och tillsammans med de pengar jag skickade i onsdags så kunde den genomföras under gårdagen. Gladys föräldrar deltog inte, men en del av hennes vänner var på plats för att säga farväl. Gladys "man" och hans familj var också där, och både Wisdom och hans äldre bror fick följa sin mamma till hennes sista vila. 

De pengar som samlats in hittills kommer att gå dels till begravningskostnaderna, dels till Wisdom och hans brors framtid. Framöver så kommer vi att undersöka under vilka förhållanden bröderna bor, och med hjälp av Social Welfare vidta åtgärder om det behövs. Vi vill inta "ta" dem från deras pappa om vi inte absolut måste, och även om de kan bo där så vill vi trygga deras framtid genom hälsoförsäkring, vård och utbildning. ​

Jag vill rikta ett stort tack till alla som bidragit med både pengar, stöd och uppmuntran. Vår önskan var att hjälpa Gladys till ett bättre liv med sin son, men ibland går det inte som man vill. Vi kan däremot vara glada över det extra halvår som Wisdom fick med sin mamma tack vare den vård vi ombesörjt. Nu kan han kanske minnas sin mamma då han växer upp.

När jag är i Ghana möter jag många människor med olika livsöden. Världen är orättvis och det gör ont att se hur illa livet far med en del av oss som vandrar på den här jorden. Det är så snedfördelat. Jag kan omöjligt försöka hjälpa alla dessa människor, men jag skulle inte stå ut med mig själv om jag inte försökte hjälpa åtminstone några av dem. Mitt arbete på barnhemmet är prioriterat, men jag kommer även fortsättningsvis att ta mig an enskilda individer och  familjer i vår by Senya. Jag hoppas att ni är med mig även då. <3 

Gladys led av kronisk anemi. Under året som gått har vi hjälpt henne så gott vi kan och sett till att hon fått blod då det behövts. Tillsammans med Sezi från Turkiet hyrde och inredde vi ett boende till henne och sonen Wisdom, och hon skulle precis påbörja utbildningen till sömmerska. Framtiden såg ljus ut för dem båda.  

I förrgår blev Gladys akut sjuk och fick hjälp att ta sig till korsningen där hennes familj bor. En av hennes yngre systrar och en annan familjemedlem hjälpte henne in i huset, trots att hon egentligen inte är välkommen där. Hon var då så dålig att hon inte kunde gå eller prata. Då de inte hade några pengar för att ta henne till sjukhuset så dog hon där, i hemmet där hon inte var välkommen, bland familjemedlemmar som förskjutit henne. 

Familjen vägrar att arrangera eller delta vid begravningen, som måste hållas idag torsdag. Däremot är det tydligen ok att hennes kalla kropp ligger naken i ett rum i deras hus i väntan på begravningen, eftersom att hon "nu redan är död".  Min mage vänder sig in och ut. Igår skickade jag en mindre summa via Western Union för att begravningen ska kunna genomföras idag. Pengar som jag egentligen inte har, men avstår i ett akut läge som detta. Gladys förtjänar åtminstone ett värdigt avslut, och i det ingår inte att ligga och ruttna i den afrikanska hettan.

Minns ni tvillingpojkarna som kom till oss för 2,5 år sedan? De var då 1,5 år och i ett bedrövligt skick, undernärda och sjuka. Deras mamma tvingades då att ta beslutet att ge upp sina pojkar, eftersom att hon inte kunde försörja dem. Vid det här laget hade vi ledsnat på att barn lämnades och hämtades lite hipp som happ, och därför infört en ny regel. De barn som lämnas hos oss ska stanna tills dess att vi i samråd med social welfare beslutar att barnen kan återvända hem, eller till den dag de fyller 18 och får bestämma själva. Att lämna sitt barn på ett barnhem är inget beslut som bör tas lättvindigt, och dessutom vill vi undvika att föräldrar överlåter barnen till oss endast till den dag barnen är tillräckligt stora för att kunna arbeta och bidra till familjens försörjning. Pojkarnas mamma var helt införstådd med detta, men tog ändå beslutet att lämna barnen hos oss.   

Som så många andra barn saknade pojkarna identitetshandlingar, och sedan mamman lämnat barnen uppstod det en förvirring kring deras namn och vem som var vem.  Jag ombads att ge dem nya namn, och sedan dess heter de John & Luke, efter två av evangelisterna. Dessvärre fick de byta namn ännu en gång... för när jag återkom till Ghana efter ett halvår så hade de bytt namn med varandra! "Min" John kallades nu för Luke och vice versa, men det spelade ju egentligen ingen roll. 

Sedan John och Luke kom till oss har de bjudit på mycket glädje och bus. De vet att de är söta som socker, och de kommer undan med det mesta genom att charma alla som de möter. Om inte annat så kan de alltid skylla på varandra - för de är lika som bär och det är inte så enkelt att se skillnad på dem innan man lärt känna dem!

Nu är dock pojkarnas tid hos oss över, och jag är så glad att kunna berätta att det är på grund av lyckliga omständigheter - och inte för att de hämtats och aldrig återkommit. Under tiden som vi haft John och Luke hos oss har deras mamma lyckats utbilda sig till sömmerska och fått ett arbete. Hon bor tillsammans med en släkting i ett ordentligt hem i Pokuaase utanför Accra, och känner sig redo att ta hem sina pojkar. Inte för att de ska arbeta - utan för att hon nu kan ge dem ett bra liv. Vi finns kvar tillsammans med Social welfare för att försäkra oss om att de går kvar i skola och får rätt förutsättningar i livet, och även om jag kommer att sakna dem på Mums så är jag otroligt glad för deras skull. Ett barn ska vara tillsammans med sin mamma om det går.  

Jag inbillar mig att John & Luke har fått en bra start i livet eftersom att de kom till oss vid så ung ålder. Många av våra andra barn har hunnit vara med om en hel del och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket naturligtvis kommer att påverka dem i livet. Tack och lov har tvillingarna så länge de kan minnas kunnat äta sig mätta och fått sova i en riktig säng, och med utbildning och kärlek från sin mamma finns det ingenting som kan hindra dem från ett liv värt att leva.

​Lycka till mina fina pojkar - tills vi ses igen!

Att operera bort en inflammerad blindtarm är en rutinoperation om man bor i trygga Sverige. Det är i alla fall så jag har uppfattat det. Ett litet snitt på höger sida av nedre buken. När Essel drabbades av magsmärtor för några veckor sedan så skickades han först till Senya, sedan vidare till Winneba, och slutligen till Cape Coast Teaching hospital - ca 3 timmars bilresa från barnhemmet. Han opererades och vi fick besked om att ingreppet varit lyckat - och med mina svenska förkunskaper så innebar det att faran var över. Dvs - Essels inflammerade blindtarm skulle inte brista och ge svåra komplikationer. 

Efter en vecka skickades Essel hem, och det lilla snittet skulle bara läka. Dessvärre tog det bara några dagar innan jag nåddes av beskedet att Essel åter lagts i Cape coast för att sy om såret, som tydligen inte sytts ordentligt. Hur kan man misslyckas med ett litet snitt?  Och varför behöver Essel  ligga inne för det? 

Egentligen vill jag bara belysa det faktum att adekvat vård är få förunnat. Även om vi lyckas få fram ekonomiska resurser så är det ingen garanti för bra vård. Jag har en hel drös med exempel på hur inkompetens inom vården har fått förödande konsekvenser, på grund av bristande kunskap eller för stor tillit till Gud. Jag har själv känt rädslan och legat och famlat efter trygghet då jag drabbades av malaria, en rädsla som jag aldrig någonsin upplevt i mitt eget land. Visst görs det misstag inom vården även i Sverige, men den grundläggande tryggheten och tilliten är något som i alla fall jag tar för givet. Om jag blir sjuk så litar jag på och kan vila i att de som tar hand om mig på sjukhuset vet vad de gör, och så tror jag att de flesta i Sverige känner. Kan ni ens föreställa er hur det är att leva i ett land där den tilliten saknas? ​

Idag är Essel betydligt bättre. Såret är omsytt och läker bra, och för att skyddas från infektioner är han ledig från skolan och bor i volontärernas hus. Varje dag läggs såret om i Senya, och sakta men säkert blir Essel sitt gamla vanliga jag. Tack och lov.