Den där dagen då jag för allra första gången satte min fot på majsfältet utanför byn Senya hade jag verkligen ingen aning om vilken påverkan min resa skulle ha på mitt liv. Jag var ute efter perspektiv och hoppades att jag skulle kunna göra gott för någon annan på köpet, men trodde kanske inte riktigt på det något utslitna talesättet om att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Jag trodde att det fanns någon slags gräns för vad min insats skulle kunna bidra till, och den gick långt tidigare än där vi befinner oss idag. Här kommer en kort sammanfattning för den som inte följt med från alla första början:

2012
26 barn och en personal i två sovrum, utan rent vatten och elektricitet. Ingen skola och brist på mat. 

2016
67 barn i sju sovrum, tre personal och två socialarbetare. Rent vatten dygnet runt/året runt, elektricitet, varierad kost, vaccinationer och hälsoförsäkringar. Dagis och skola upp till sjätte klass, en rektor och sju lärare. Fotbollsplan och lekplats, sjukstuga och spädbarnsenhet. Vocational centre, vattenproduktion och bageri för självförsörjning. Med mera...

Om jag inte bestämt mig hade de kanske fortfarande varit på samma plats under samma förutsättningar - eller snarare brist på förutsättningar. Men tack vare att jag berättat deras historia har människor runt om i Europa, Sverige och framför allt i Piteå, hjälpts åt för att ge dem ett bättre liv. "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något" har fått en helt ny innebörd för mig. Det lilla jag kan göra kan tillsammans med andra bli något oerhört stort. Och det är en känsla som inte går att beskriva med ord.

En av våra månadsgivare - Anita Granqvist - står just nu i samma situation som jag gjorde den där dagen i juni 2012. Tillsammans med några andra svenskar besökte hon våras kommunen Chinsale i Zambia. Hon har sett det med egna ögon, hon har en förståelse för hur saker och ting ser ut för människor i Afrika (naturligtvis kan man inte dra alla på denna enorma kontinent över en och samma kam, men vad jag förstår så är levnadsvillkoren ganska lika i det här fallet), och hon brinner för att hjälpa just dessa människor som hon mött på sin resa. Här nedan följer hennes berättelse och hennes önskan om att få göra skillnad för andra. 

Med tanke på de pengar som Love Life förmedlat under de senaste fyra åren så är 15000 kr ingenting. Om vi tillsammans hjälps åt så är de pengarna insamlade på ett kick. Det går bra att använda kontonumret här nedan, men det går också bra att använda Love Life's bg 115-8294 eller swish 0703606042, så länge ni märker er betalning med "ZAMBIA". Hur lång tid behövsför att  nå detta mål?

När vi startade vattenproduktionen på barnhemmet räckte inkomsten från försäljningen av vattnet till inköp av mat för barnhemmets 42 barn. Det var ett fantastiskt framsteg eftersom att målet är att barnhemmet ska bli helt självförsörjande. 

För drygt ett år sedan fick vi ta emot 22 nya barn från barnhemmet Helping Hand i Abaasa, vilket främst innebar ökade kostnader för att bygga nya sovrum och klassrum. Nu när ett år har gått och alla barn har en egen säng att sova i, så står det klart att pengarna från vattenproduktionen inte räcker för att alla barn ska kunna äta sig mätta, växa och utvecklas ordentligt. 

Som jag tidigare sagt så är våra månadsgivare våra hjältar, eftersom att vi vet att vi får in tillräckligt med pengar varje månad för att hålla verksamheten flytande. Alla pengar som kommer in via engångsbidrag och insamlingskampanjer kan därför användas för att utveckla verksamheten och ta hand om oförutsedda kostnader i samband med underhåll av byggnader osv. Det har fungerat bra och framför allt inneburit mindre stress för mig som driver Love Life, då jag vet att vi överlever även om jag inte är på topp och orkar samla in extra pengar varje månad. Det här är trots allt någonting som jag driver själv på min fritid och som tar tid, energi och pengar från mitt "vanliga" liv som ensamstående mamma, med jobb och räkningar, föräldramöten och tvätt som ska vikas...   ibland finns helt enkelt inte orken för att driva verksamheten i Ghana så effektivt som jag skulle önska.

Nu befinner vi oss i en situation där alla "extra" pengar utöver månadsgivarnas bidrag går direkt till inköp av mat. Vårt största projekt att starta vår egen Junior High School står stilla och den halvfärdiga byggnaden ligger öde, taket på spädbarnsenheten läcker. Pengarna finns inte, och för att komma vidare behöver vi helt enkelt bli fler månadsgivare. 

Det är därför från djupet av mitt hjärta som jag ber er som har en slant över att bli månadsgivare och hjälpa mig att få verksamheten på fötter igen. Det är en enorm stress för både mig, personalen och våra barn att varje månad behöva vända på varje krona för att använda dem på bästa sätt. En 50-lapp gör stor skillnad där nere och varje krona hamnar där den ska - hos barnen.

​För att bli månadsgivare - anmäl dig här. TACK.

I Ghana tar alla som kan möjligheten att tjäna pengar på någons frånfälle, och allt som har med begravning att göra kostar orimligt mycket pengar.  Det är inte som i Sverige där det finns ett system och där alla som dör "kommer ner i jorden" på ett eller annat sätt. Begravningen är dessutom ett tillfälle att fira det liv som levts, en så kallad "Celebration of life", och är ofta en fest som pågår i tre dagar. Det är inte ovanligt att en begravning kostar lika mycket som ett bröllop, och den sörjande familjen förväntas bjuda på mat, dryck och underhållning. Därtill kommer kostnader för förberedelse av kroppen, kista, kläder, gravplats, gravsten och såklart arbetskostnader i samband med detta. Det är med andra ord dyrt.

 Säga vad man vill om den man som är far till Gladys barn, men han tog i alla fall sitt ansvar och finansierade en del av begravningen, och tillsammans med de pengar jag skickade i onsdags så kunde den genomföras under gårdagen. Gladys föräldrar deltog inte, men en del av hennes vänner var på plats för att säga farväl. Gladys "man" och hans familj var också där, och både Wisdom och hans äldre bror fick följa sin mamma till hennes sista vila. 

De pengar som samlats in hittills kommer att gå dels till begravningskostnaderna, dels till Wisdom och hans brors framtid. Framöver så kommer vi att undersöka under vilka förhållanden bröderna bor, och med hjälp av Social Welfare vidta åtgärder om det behövs. Vi vill inta "ta" dem från deras pappa om vi inte absolut måste, och även om de kan bo där så vill vi trygga deras framtid genom hälsoförsäkring, vård och utbildning. ​

Jag vill rikta ett stort tack till alla som bidragit med både pengar, stöd och uppmuntran. Vår önskan var att hjälpa Gladys till ett bättre liv med sin son, men ibland går det inte som man vill. Vi kan däremot vara glada över det extra halvår som Wisdom fick med sin mamma tack vare den vård vi ombesörjt. Nu kan han kanske minnas sin mamma då han växer upp.

När jag är i Ghana möter jag många människor med olika livsöden. Världen är orättvis och det gör ont att se hur illa livet far med en del av oss som vandrar på den här jorden. Det är så snedfördelat. Jag kan omöjligt försöka hjälpa alla dessa människor, men jag skulle inte stå ut med mig själv om jag inte försökte hjälpa åtminstone några av dem. Mitt arbete på barnhemmet är prioriterat, men jag kommer även fortsättningsvis att ta mig an enskilda individer och  familjer i vår by Senya. Jag hoppas att ni är med mig även då. <3 

Gladys led av kronisk anemi. Under året som gått har vi hjälpt henne så gott vi kan och sett till att hon fått blod då det behövts. Tillsammans med Sezi från Turkiet hyrde och inredde vi ett boende till henne och sonen Wisdom, och hon skulle precis påbörja utbildningen till sömmerska. Framtiden såg ljus ut för dem båda.  

I förrgår blev Gladys akut sjuk och fick hjälp att ta sig till korsningen där hennes familj bor. En av hennes yngre systrar och en annan familjemedlem hjälpte henne in i huset, trots att hon egentligen inte är välkommen där. Hon var då så dålig att hon inte kunde gå eller prata. Då de inte hade några pengar för att ta henne till sjukhuset så dog hon där, i hemmet där hon inte var välkommen, bland familjemedlemmar som förskjutit henne. 

Familjen vägrar att arrangera eller delta vid begravningen, som måste hållas idag torsdag. Däremot är det tydligen ok att hennes kalla kropp ligger naken i ett rum i deras hus i väntan på begravningen, eftersom att hon "nu redan är död".  Min mage vänder sig in och ut. Igår skickade jag en mindre summa via Western Union för att begravningen ska kunna genomföras idag. Pengar som jag egentligen inte har, men avstår i ett akut läge som detta. Gladys förtjänar åtminstone ett värdigt avslut, och i det ingår inte att ligga och ruttna i den afrikanska hettan.

Minns ni tvillingpojkarna som kom till oss för 2,5 år sedan? De var då 1,5 år och i ett bedrövligt skick, undernärda och sjuka. Deras mamma tvingades då att ta beslutet att ge upp sina pojkar, eftersom att hon inte kunde försörja dem. Vid det här laget hade vi ledsnat på att barn lämnades och hämtades lite hipp som happ, och därför infört en ny regel. De barn som lämnas hos oss ska stanna tills dess att vi i samråd med social welfare beslutar att barnen kan återvända hem, eller till den dag de fyller 18 och får bestämma själva. Att lämna sitt barn på ett barnhem är inget beslut som bör tas lättvindigt, och dessutom vill vi undvika att föräldrar överlåter barnen till oss endast till den dag barnen är tillräckligt stora för att kunna arbeta och bidra till familjens försörjning. Pojkarnas mamma var helt införstådd med detta, men tog ändå beslutet att lämna barnen hos oss.   

Som så många andra barn saknade pojkarna identitetshandlingar, och sedan mamman lämnat barnen uppstod det en förvirring kring deras namn och vem som var vem.  Jag ombads att ge dem nya namn, och sedan dess heter de John & Luke, efter två av evangelisterna. Dessvärre fick de byta namn ännu en gång... för när jag återkom till Ghana efter ett halvår så hade de bytt namn med varandra! "Min" John kallades nu för Luke och vice versa, men det spelade ju egentligen ingen roll. 

Sedan John och Luke kom till oss har de bjudit på mycket glädje och bus. De vet att de är söta som socker, och de kommer undan med det mesta genom att charma alla som de möter. Om inte annat så kan de alltid skylla på varandra - för de är lika som bär och det är inte så enkelt att se skillnad på dem innan man lärt känna dem!

Nu är dock pojkarnas tid hos oss över, och jag är så glad att kunna berätta att det är på grund av lyckliga omständigheter - och inte för att de hämtats och aldrig återkommit. Under tiden som vi haft John och Luke hos oss har deras mamma lyckats utbilda sig till sömmerska och fått ett arbete. Hon bor tillsammans med en släkting i ett ordentligt hem i Pokuaase utanför Accra, och känner sig redo att ta hem sina pojkar. Inte för att de ska arbeta - utan för att hon nu kan ge dem ett bra liv. Vi finns kvar tillsammans med Social welfare för att försäkra oss om att de går kvar i skola och får rätt förutsättningar i livet, och även om jag kommer att sakna dem på Mums så är jag otroligt glad för deras skull. Ett barn ska vara tillsammans med sin mamma om det går.  

Jag inbillar mig att John & Luke har fått en bra start i livet eftersom att de kom till oss vid så ung ålder. Många av våra andra barn har hunnit vara med om en hel del och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket naturligtvis kommer att påverka dem i livet. Tack och lov har tvillingarna så länge de kan minnas kunnat äta sig mätta och fått sova i en riktig säng, och med utbildning och kärlek från sin mamma finns det ingenting som kan hindra dem från ett liv värt att leva.

​Lycka till mina fina pojkar - tills vi ses igen!

Att operera bort en inflammerad blindtarm är en rutinoperation om man bor i trygga Sverige. Det är i alla fall så jag har uppfattat det. Ett litet snitt på höger sida av nedre buken. När Essel drabbades av magsmärtor för några veckor sedan så skickades han först till Senya, sedan vidare till Winneba, och slutligen till Cape Coast Teaching hospital - ca 3 timmars bilresa från barnhemmet. Han opererades och vi fick besked om att ingreppet varit lyckat - och med mina svenska förkunskaper så innebar det att faran var över. Dvs - Essels inflammerade blindtarm skulle inte brista och ge svåra komplikationer. 

Efter en vecka skickades Essel hem, och det lilla snittet skulle bara läka. Dessvärre tog det bara några dagar innan jag nåddes av beskedet att Essel åter lagts i Cape coast för att sy om såret, som tydligen inte sytts ordentligt. Hur kan man misslyckas med ett litet snitt?  Och varför behöver Essel  ligga inne för det? 

Egentligen vill jag bara belysa det faktum att adekvat vård är få förunnat. Även om vi lyckas få fram ekonomiska resurser så är det ingen garanti för bra vård. Jag har en hel drös med exempel på hur inkompetens inom vården har fått förödande konsekvenser, på grund av bristande kunskap eller för stor tillit till Gud. Jag har själv känt rädslan och legat och famlat efter trygghet då jag drabbades av malaria, en rädsla som jag aldrig någonsin upplevt i mitt eget land. Visst görs det misstag inom vården även i Sverige, men den grundläggande tryggheten och tilliten är något som i alla fall jag tar för givet. Om jag blir sjuk så litar jag på och kan vila i att de som tar hand om mig på sjukhuset vet vad de gör, och så tror jag att de flesta i Sverige känner. Kan ni ens föreställa er hur det är att leva i ett land där den tilliten saknas? ​

Idag är Essel betydligt bättre. Såret är omsytt och läker bra, och för att skyddas från infektioner är han ledig från skolan och bor i volontärernas hus. Varje dag läggs såret om i Senya, och sakta men säkert blir Essel sitt gamla vanliga jag. Tack och lov.

4 månader har gått sedan Justice somnade in i sin mammas famn, och sedan dess har vi arbetat för att få familjen på fötter igen. Vi fick loss en bit mark i Kasoa, och nästa steg var att bygga upp en liten klädbutik för familjens försörjning. Vi var på gång, men som vanligt i Ghana så går saker sällan på räls. Den andra lilla familjen som vi stöttat, Gladys och henne son Wisdom, hamnade i ett akut läge när Gladys kollapsade och behövde akut vård - och Wisdom ett temporärt hem. Arbetet för Justice familj avstannade. När jag lever mitt hektiska svenne banan-liv här i Norrland är det lätt att glömma att varje dag som går därnere är en kamp för denna familj som förlorat allt. Men jag måste försöka prioritera - pengarna räcker inte för att hjälpa alla på samma gång. ​

Naturligtvis kom nästa smäll som ett brev på posten. Om vi inte påbörjar bygget på markplätten som vi hyrt, så kommer den att upplåtas till någon annan. Det återstår ingenting annat än att i princip tömma de konton som Love Life har, något som jag försökt undvika att göra. Akuta utgifter dyker ju upp hela tiden och det är inte direkt supersimpelt att få ihop pengar på kort tid, konsekvenserna kan bli förödande. I princip varenda gång vi ställts inför situationer som krävt akuta åtgärder, har jag kunnat föra över en del av summan innan jag ens påbörjat insamlingen för ändamålet. Det har i alla fall gett mig en liten tidsfrist, visserligen i kombination med stressen över att kanske inte få ihop tillräckligt med pengar i tid för att klara månadskostnaderna. Att kunna göra så har ibland varit livsavgörande. Men nu blev det så här och idag har jag fört över våra sista slantar till Albert. Lyckas vi bara avsluta det här projektet så är det verkligen läge för återhämtning. Jag får helt enkelt försöka rusta mig för att kunna säga nej nästa gång ett nytt utsatt barn eller en ny raserad familj korsar min väg. Men hur i helvete gör man det?

Att i kostym kuska runt på dammiga och dåliga vägar, i en trång buss utan AC och med ett 20-tal andra människor på väg, är en del av Alberts vardag. Han är mina händer, ögon och öron när jag befinner mig i Sverige, och han gör verkligen ett fantastiskt jobb med att försöka förverkliga alla planer och projekt. En stor del av arbetet är att resa runt för att söka finansiering eller prata med folk, eller resa till sjukhus för att hjälpa fattiga familjer att betala för sina sjuka barns vård.  Att åka kommunalt är det billigaste sättet att ta sig från punkt A till B, men är också det mest tidskrävande. Bussen går inte förrän den fyllts till sista plats (och ibland mer än så) och det kan ta allt från några minuter upp till en timme innan bussen rullar iväg. trafiken längs kustvägen är ofta horribel, med långsamma köer och människor som flockas runt bussen för att sälja allt från vatten till mobilladdare och lakan. Att komma i tid är ett riktigt mission, och kanske det är därför tidsbegreppet knappt existerar i Ghana. "African time" betyder ungefär "när som helst och på mina villkor", så det är en ganska frustrerande situation för oss europeer som planerar våra liv efter ett 12- eller 24-timmarsformat. 

Albert reste i går till Kasoa för att besöka "the chief" och köpa loss en bit land till Justice familj. Redan förra veckan åkte han dit en första gång, men blev ombedd att komma tillbaka på måndagen. Efter ännu en skumpig och långsam resa i rusningstrafiken kom han fram till Kasoa och fick så träffa "the chief". Men han var inte alls redo att sälja någon mark till oss, oklart varför. "Have patience" he said. Som om Albert inte redan haft tålamod nog. 

Det trillade alltså in några kronor till Justice familj förra veckan,  så nu är planen att börja med att köpa loss en liten bit mark. Även containern har vi råd med efter den här insamlingsrundan, men det saknas fortfarande pengar för att kunna genomföra hela insatsen. Vi hoppas såklart få klart projektet så snart som möjligt, så att Justice familj kan börja sin resa mot ett normalt liv igen. I Ghana finns inga sociala skyddsnät som fångar upp människor i sådana här situationer, och familjens framtid hänger just nu på Love Life. Alla kronor gör skillnad och vi tar tacksamt emot gåvor på swish 0703606042 och bg 115-8294. 

När det gäller Albert egna hjärtefråga - Spirrow - så har läget varit skakigt ett bra tag nu. Under min senaste resa byggde vi så gott som färdigt det nya klubbhuset, men på grund av felberäkningar av materialkostnaden så står det fortfarande utan takskivor. Och det kostar pengar - mer än vad jag kan hjälpa till med just nu. I samma veva har Spirrows buss, deras enda inkomstkälla, rasat ihop. Albert har varit förtvivlad och med så många stora hål som måste fyllas samtidigt har han nästan tappat hoppet. Spelarna i Spirrow har snart ingenstans att bo, Spirrow har ingen inkomst, och Ghanas fotbollsliga drar igång i dagarna. Att få spela i division 2 har varit pojkarnas största motivation och de arbetar hårt för att prestera bra. Även om det ibland innebär att träna och spela match på tom mage. Och jag önskar naturligtvis också att de ska få spela denna säsong - men jag kan inte trolla med knäna. 

​Så förra veckan var jag tvungen att råda Albert till det han fruktat mest. Avstå från ligan och lägg det här året på att få en stabil ekonomi med hjälp av självförsörjningsprojekt. Att hela tiden leva på svältgränsen fungerar inte, hur viktigt det än är för pojkarna att få en chans. Till slut verkade det som att han förstod. Han hade inget annat val.

I helgen meddelades pojkarna, och via Albert skickade de en hälsning till mig. Please Jenni. Help us this last time and we will not disappoint you. Soccer is our only chance. We promise to work hard and do whatever is needed to stay in the league. Några av pojkarna grät. Det här är verkligen deras liv - deras dröm. Idag är sista dagen för inbetalning till FIFA. 

Jag har funderat och vridit och vänt på alla tankar. Senaste året har det sett ut såhär, pojkarna svälter i princip men ändå lägger vi pengar på registreringsavgifter. För att det är det de vill. Men är det rimligt? Spirrow blöder, och utan en paus i verksamheten så ser jag inte hur vi ska kunna få såret att läka. Men å andra sidan bygger verksamheten på de här spelarna, på det här laget som tagit sig så långt. Vad är Spirrow utan dem?

En sista chans. Ett sista försök. Registreringsavgifterna är betalda och jag hoppas att jag har gjort rätt. Nu håller jag alla tummar och tår att de på något sätt kan få in pengar för att slippa spela på tom mage, eller missa en match för att det saknas pengar till transport. Om jag tror och hoppas kanske det går vägen. If I have patience.

Om några dagar är det två månader sedan vår lille kämpe Justice tog sitt sista andetag och somnade in i sin mammas famn. Två månader sedan den tidigare trebarnsfamiljen blev en nollbarnsfamilj. Justice mamma och pappa förlorade sitt sista barn och det är nästan oförståeligt att de orkar fortsätta leva. 

Innan Justice dog kämpade de varje dag för att hålla honom och sig själva vid liv, utan utbildning och försörjning. Jag bestämde redan då att vi skulle försöka hjälpa familjen att starta en egen liten verksamhet som skulle kunna försörja dem, och arbetet med detta skulle påbörjas under mitt besök i Ghana i februari. Men så den 18 februari slutade Justice andas, och allt ställdes på ända. Pengarna som skulle finansiera deras business fick istället användas för att ordna med begravning, gravplats och liktransport. Det var inte så det skulle bli. 

Vi har låtit dem sörja i fred. De har fått pengar för att kunna köpa mat under tiden, men det har känts viktigt att ge dem tillräckligt med tid innan vi drar igång arbetet med en egen verksamhet. I förra veckan hörde de av sig och sa att de var redo att börja bygga upp sitt liv igen, och nu har vi tillsammans gjort upp en plan.

Justice mamma Patience har tidigare arbetat med att sälja kläder. Hon har redan en liten kundkrets  i Kasoa, och känner till hur arbetet går till. Henne önskan är att ha en egen ”butik”, dvs en container eller en liten kiosk som går att stänga och låsa, varifrån hon kan sälja sina kläder.  Vad behöver vi göra för att hjälpa till?

• Land (yta att bygga på) - 600 GHS
• Container kiosk (byggnad) - 1000 GHS
• Carpenter workmanship (arbetskostnad snickare) - 350 GHS
• Assembly and business registration (registrering av verksamhet) - 700 GHS
• Clothes (klädlager) - 2000 GHS

Totalt är det 4650 cedi, som med dagens valutakurs innebär 9942 kr. Det är vad det kostar att få familjen på fötter igen, och ge dem en inkomst som de kan överleva på. En möjlighet att gå vidare i livet, kanske vågar de skaffa barn igen. 

Det känns viktigt att få igång det här så snabbt som möjligt, eftersom att familjen just nu är helt utan försörjning. Vi sticker åt dem lite småpengar då och då för matinköp, men de pengarna skulle kunna användas på ett bättre sätt. 

Om ni vill fortsätta att stötta Justice familj så går det som vanligt bra att använda Bg 115-8294 eller swisha 0703606042. Låt oss tillsammans ge denna utsatta familj en möjlighet att börja om på nytt - med bättre förutsättningar.

Tack.

Människor vill väldigt gärna hjälpa. Det vet jag. I fallet med Justice trillade det in bidrag från höger och vänster, från både vänner, släkt, bekanta och för mig fullständigt okända människor. Då handlade det om att försöka rädda livet på en liten pojke som så orättvist drabbats av cancer, i ett land där sjukvården är under all kritik. Samma sak i fallet med Gladys och hennes lille son Wisdom. Människor som lider är uppenbarligen svårt för oss att se, och om vi kan så avvarar vi gärna en krona eller två. Det känns hoppfullt. 

Men. Att driva ett barnhem, en skola och en sportakademi är en stor apparat, och slukar resurser. Jag har valt att satsa på självförsörjningsprojekt för att verksamheten någon gång i framtiden ska kunna stå på egna ben, med mer eller mindre lyckat resultat. Vattenproduktionen är en succé, men bageriet och bussen har än så länge mest inneburit kostnader. Oförutsedda kostnader. Kostnader som måste betalas för att verksamheten ska börja genera intäkter, och som är lika viktiga som de kostnader som betalar för exempelvis Justice vård. Det är samma pengar. Hela verksamheten drivs med hjälp av fantastiska månadsgivare och enskilda donationer, och när något händer - oavsett om det är ett sjukt barn eller en utsliten bromskloss, så är det kostnader som vi måste ta hand om.  

Vår skolbuss ser till att alla våra elever från byn får gå i skolan, de blir upphämtade på morgonen och skjutsas tillbaka på eftermiddagen vid skolans slut. Tiden däremellan är det meningen att skolbussen ska "arbeta", dvs fungera som en buss i kollektivtrafiken och dra in pengar. Men om den är trasig så fungerar ju inte det. Bussen måste lagas. 

Pengarna som bekostar lagningen måste tas från den "stora" högen av pengar, och dessvärre är den för tillfället väldigt liten. Med 22 nya barn är budgeten tight, och en extra utgift kan få stora konsekvenser. Steven kanske får avstå från sina välbehövliga besök på hudkliniken under en period. Yaw och Ben kanske får gå i sina smutsiga blöjor några timmar extra för att förrådet av blöjor börjar sina. Kosten kanske blir ovarierad och näringsfattig ett tag. Och i värsta fall - ett barn som blir allvarligt sjukt kanske inte kan få rätt hjälp i rätt tid. ​Jag vill inte hamna i den situationen. Men en vädjan om hjälp att byta bromsklossar kommer aldrig att smälla lika högt som ett döende barn.

Jag önskar att folk var lika villiga att hjälpa till att förebygga katastrofer, som de är när katastrofen väl är ett faktum. Det är att göra skillnad på riktigt. Inte så att det inte gör skillnad alls att bidra till ett sjukt barn, det är bara det att det är så mycket bättre att se till att de inte blir sjuka överhuvudtaget. Dessutom förlorar man kampen ibland, som med lille Justice. Och det vill jag helst inte uppleva igen.  

Alltså behöver jag hjälp att bekosta lagningen av vår buss, en summa på ca 5000 kr. Vill du vara med och förebygga katastrofen så kan du göra följande:

• Swisha en gåva till 0703606042
• Sätta in en gåva på Bg 115-8294
• Bli månadsgivare genom att klicka här
• Dela det här blogginlägget på din Facebooksida
• Berätta om vårt arbete för en vän