Malaria.

Det är den 2 januari och efter ännu en vidrig natt vaknar både jag och Jennie med feber. Varenda del av min kropp värker, huvudet dunkar, och jag har drabbats av en förlamande trötthet. Nyårsfirandet hade fått ett abrupt slut redan innan tolvslaget, då både jag och Jennie började må dåligt under middagen. Efter en sömnlös natt på hotellet hade vi bestämt oss för att åka hem till barnen, och efter tre timmar i en skumpig minibuss kunde vi äntligen kasta oss i våra ”egna” sängar. Och där hade vi alltså legat i nära 15 timmar nu. Klockan är strax före åtta och med våra sista krafter tar vi oss upp ur sängen, drar på oss kläder och ringer en taxi. Det finns inte en chans att vi orkar gå de tre kilometerna till kliniken i byn. Inte en chans. 

Det är på darriga ben vi kliver ut ur taxin. Jag ger chauffören en skrynklig sedel fuktig av svett och tackar för skjutsen. Jennie är askgrå i ansiktet. När vi kommer in på kliniken hjälper jag henne att lägga sig ner på en bänk, eftersom att jag anar att hon är på väg att svimma. Mitt i det stora rummet innanför klinikens entré står rader av träbänkar, där en handfull personer sitter med böjda huvuden och tomma blickar. Bakom en skärmvägg sitter en sjuksköterska och skriver i ett block. "Excuse me. Do we come to you straight away, or should we sit down?" Sjuksköterskan tittar långsamt upp på mig och suckar. "You come to me. But we are not open yet." Man verkligen ser hur ivrig hon är att få starta dagens arbete. Inte. "Ok, so… when will you open?" Långsamt vrider hon på huvudet och tittar på väggklockan. Den visar kvart i nio. Hon drar en djup suck innan hon till slut svarar. "Oh … anytime from now. We are going to pray first." Jag nickar kort och tackar för informationen, trots att jag inte blev särskilt mycket klokare av den. 

Jag sätter mig bredvid Jennie på bänken, tar hennes kallsvettiga hand i min. Hon ser verkligen inte kry ut. För tillfället är det hon som mår sämst, och med tanke på hur dåligt jag mår så måste hon må för jävligt. En läkare som passerar ser oroligt på Jennie och ger oss direkt en säng. Eller ja, vi får köpa en säng för 5 cedi. När Jennie lagt sig tillrätta lägger jag mig ned vid hennes sida, men får en skarp tillrättavisning av läkaren - så där får man inte ligga. Så jag får stå. Till slut orkar jag inte längre och sätter mig vid fotändan, och säckar ganska fort ihop över Jennies ben. Jag slumrar till.

Jag vaknar tvärt av att sjuksköterskan bakom skärmväggen börjar predika högljutt. På smattrande Twi vrålar hon ut Guds ord, och jag funderar på om de alltid börjar arbetsdagen med bön för att minska antalet patienter. Kanske råka hela en och annan och få en lugnare dag på jobbet? I en halvtimme pågår jippot i väntsalen, och när det äntligen är över får vi träffa en läkare som tar temp och blodtryck. Termometern som placerats i Jennies armhåla visar 40,1 grader, och förvånade hör vi läkaren konstatera att det är ju inte så farligt. Tillbaka till sängen. En sköterska kommer och tar blodprover. Eller snarare blodprov. Hon tar bara ca en tesked blod från var och en av oss, och sedan ger hon provrören till mig. Go to the lab, säger hon och drar långsamt av sig plasthandskarna. När jag ser ut som en fågelholk följer hon mig ut på gatan och pekar neråt vägen. Där nere ska det tydligen ligga ett lab. Och dit ska tydligen jag gå. 

Det är bara ca 200 m till labbet, men avståndet känns plågsamt långt. Kroppen värker i varje steg jag tar, och solens heta strålar får mig att brinna. När jag går in genom dörren till labbet möts jag av en ung kille med hörlurar i öronen. Han sitter nedhasad på en plaststol och pillar på sin mobil. Ingen annan syns till så jag antar att det är han som är labbassistenten. Jag knackar honom på axeln och håller upp de två provrören framför honom. Han försvinner iväg bakom en skärmvägg och jag passar på att sätta mig i plaststolen som nu står tom. Benen vill inte riktigt bära. Det tar bara några minuter och sedan är killen med hörlurarna tillbaka. Utan att se på mig räcker han fram två lappar, där det med spretiga bokstäver står att vi båda har malaria. Jaha. Jag reser mig mödosamt upp och hasar tillbaka till kliniken. 

Jennie ligger fortfarande i sängen, lika vit som lakanet under hennes kropp. Jag går och letar reda på sjuksköterska och lämnar ifrån mig lapparna, och en halvtimme senare får vi träffa läkaren. Tydligen har jag inte bara malaria utan även tyfoidfeber, och jag får en lång lista med mediciner som jag ska hämta ut. Jennie får gå tillbaka till sängen och får dropp, jag sätter mig på en av träbänkarna och väntar på att få våra mediciner. Kroppen värker, och jag vrider mig som en mask på bänken för att försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Till slut kommer en liten kutryggig man med en påse tabletter. Nästan 100 cedi får jag betala, vilket motsvarar ungefär en halv månadslön här i Ghana. Jag går tillbaka till Jennie och struntar fullständigt i läkarens förmaningar. Nu orkar jag inte stå, sitta eller gå längre, och jag lägger mig raklång brevid Jennie i sängen. 

Fyra timmar senare är påsen med dropp tom och vi får åka hem. Tillbaka på barnhemmet kraschar vi i våra sängar igen, och de följande två dagarna glider vi båda två in och ut ur en orolig sömn, oförmögna att vakna ordentligt. Vi orkar inte äta, inte prata, inte hålla ögonen öppna. Jag känner mig som en levande död, aldrig någonsin har jag varit såhär sjuk och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för både mitt och Jennies tillstånd. Jag vill hem. Hem till trygga Sverige. 

Den tredje dagen börjar så resan hemåt. Jennie är något piggare men jag bara sover. Jag har knappt ätit någonting och Jennie är orolig. Själv orkar jag inte bry mig, jag vill bara sova. Resan går via Marocko och tar 36 timmar. När vi landar i Stockholm står mamma redo att packa in oss i bilen och åka direkt till Karolinska sjukhuset. Där blir vi kvar några timmar innan läkarna kan konstatera att behandlingen vi fått är korrekt, och äntligen får vi åka hem. Det tar flera månader innan jag känner mig återställd, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade de förutsättningar som krävdes för att kunna få behandling i tid. Förutsättningar som är få förunnat.

2003 antogs National Health Insurance Scheme, NHIS, för att göra sjukvården tillgänglig för fler i Ghana. Kostnaden för en försäkring är ca 5 kronor i månaden, men med den fattigdom som råder i Ghana så är det få som har råd. Dessutom täcker försäkringen inte all sjukvård, och många väljer istället att förlita sig på traditionell afrikansk medicin och/eller böner till Gud.

Jag respekterar den starka tro som finns i Ghana, men jag accepterar inte att barnen på barnhemmet får besöka pastorn istället för läkaren då de är sjuka. Därför ser jag med Love Life’s hjälp till att alla våra barn har en giltig hälsoförsäkring, och av samma anledning har vi även en anställd sjuksköterska på barnhemmet. Det kan låta helt galet (och det är det också), men det känns tryggt att veta att det finns någon på plats som kan förklara att lille Steven har fått eksem för att han har en infektion i kroppen - och inte för att han är besatt av onda andar. 

Förutom vård när sjukdomen väl är ett faktum, så arbetar vi förebyggande. Det innebär att se till att barnen får tillräckligt med näring, mineraler och vitaminer, att dricksvattnet är av bra kvalité, och att barnen sköter sin hygien. Varje barn har en egen tandborste och en egen handduk för att förhindra spridning av bakterier osv. 

Sen har vi det här med Malaria. Det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Ghana. Med tidig behandling så är det ingen farlig sjukdom, men obehandlad så kan den leda till döden eller ge allvarliga men för livet. Malaria sprids via myggor, och det bästa sättet ett skydda sig är därför att sova under ett myggnät, helst ett som är preparerat. På barnhemmet har vi myggnät, men eftersom att det är 67 barn som bor och vistas i sovrummen så går de ofta sönder. En del av sängarna är byggda av obehandlat trä och det är lätt hänt att de tunna näten fastnar i en flisa och rivs sönder. 
​
Om du vill hjälpa oss att förebygga malaria så kan du köpa ett myggnät genom att swisha 100 kr till 0703606042 eller använda vårt bankgiro 115-8294. Märk din gåva med ”Malaria”. 

Malaria i mikroskop (Foto: Anja Lister)