4 månader har gått sedan Justice somnade in i sin mammas famn, och sedan dess har vi arbetat för att få familjen på fötter igen. Vi fick loss en bit mark i Kasoa, och nästa steg var att bygga upp en liten klädbutik för familjens försörjning. Vi var på gång, men som vanligt i Ghana så går saker sällan på räls. Den andra lilla familjen som vi stöttat, Gladys och henne son Wisdom, hamnade i ett akut läge när Gladys kollapsade och behövde akut vård - och Wisdom ett temporärt hem. Arbetet för Justice familj avstannade. När jag lever mitt hektiska svenne banan-liv här i Norrland är det lätt att glömma att varje dag som går därnere är en kamp för denna familj som förlorat allt. Men jag måste försöka prioritera - pengarna räcker inte för att hjälpa alla på samma gång. Med Gladys på bättringsvägen och alla sjukhuskostnader betalda, trodde jag att vi skulle kunna avsluta det vi påbörjat i Kasoa. Dessvärre fick en av våra pojkar, Kingsley (Essel), blindtarmsinflammation och fick åka i ilfart de tre timmarna till sjukhuset i Cape coast för att operera bort den. Jag anar att han gått länge med smärtan, i Ghana kinkar man inte. Tack och lov fick han vård i tid och återhämtar sig just nu från operationen. Fantastiskt skönt såklart - men nu måste även Love Life's ekonomi få en chans att återhämta sig. Sjukvård är inte gratis. Inte ens billigt. Jag är otroligt tacksam för alla bidrag som kommit in för att stötta Gladys, Wisdom och Kingsley - och naturligtvis Justice och hans familj. Utan er hjälp hade vi kanske förlorat både Justice, Kingsley och Gladys - och Wisdom hade lämnats alldeles ensam i världen. Så TACK. Ni gör så stor skillnad tillsammans. Naturligtvis kom nästa smäll som ett brev på posten. Om vi inte påbörjar bygget på markplätten som vi hyrt, så kommer den att upplåtas till någon annan. Det återstår ingenting annat än att i princip tömma de konton som Love Life har, något som jag försökt undvika att göra. Akuta utgifter dyker ju upp hela tiden och det är inte direkt supersimpelt att få ihop pengar på kort tid, konsekvenserna kan bli förödande. I princip varenda gång vi ställts inför situationer som krävt akuta åtgärder, har jag kunnat föra över en del av summan innan jag ens påbörjat insamlingen för ändamålet. Det har i alla fall gett mig en liten tidsfrist, visserligen i kombination med stressen över att kanske inte få ihop tillräckligt med pengar i tid för att klara månadskostnaderna. Att kunna göra så har ibland varit livsavgörande. Men nu blev det så här och idag har jag fört över våra sista slantar till Albert. Lyckas vi bara avsluta det här projektet så är det verkligen läge för återhämtning. Jag får helt enkelt försöka rusta mig för att kunna säga nej nästa gång ett nytt utsatt barn eller en ny raserad familj korsar min väg. Men hur i helvete gör man det? Ps. Lite glada nyheter har jag också fått. För ca en månad sedan fick jag en liten gudson, och äran att få ge honom ett namn. Låt mig presentera den senaste medlemmen i min afrikanska familj: Jeremiah Kojo Kwayisi Oboubi (son till Albert). Ds
0 Comments
Leave a Reply. |
AuthorJenni Kempe Lindberg, grundare av Love Life, bloggar om arbetet med organisationen. Archives
Mars 2022
Categories |