"Have patience" he said.

Att i kostym kuska runt på dammiga och dåliga vägar, i en trång buss utan AC och med ett 20-tal andra människor på väg, är en del av Alberts vardag. Han är mina händer, ögon och öron när jag befinner mig i Sverige, och han gör verkligen ett fantastiskt jobb med att försöka förverkliga alla planer och projekt. En stor del av arbetet är att resa runt för att söka finansiering eller prata med folk, eller resa till sjukhus för att hjälpa fattiga familjer att betala för sina sjuka barns vård.  Att åka kommunalt är det billigaste sättet att ta sig från punkt A till B, men är också det mest tidskrävande. Bussen går inte förrän den fyllts till sista plats (och ibland mer än så) och det kan ta allt från några minuter upp till en timme innan bussen rullar iväg. trafiken längs kustvägen är ofta horribel, med långsamma köer och människor som flockas runt bussen för att sälja allt från vatten till mobilladdare och lakan. Att komma i tid är ett riktigt mission, och kanske det är därför tidsbegreppet knappt existerar i Ghana. "African time" betyder ungefär "när som helst och på mina villkor", så det är en ganska frustrerande situation för oss europeer som planerar våra liv efter ett 12- eller 24-timmarsformat. 

Albert reste i går till Kasoa för att besöka "the chief" och köpa loss en bit land till Justice familj. Redan förra veckan åkte han dit en första gång, men blev ombedd att komma tillbaka på måndagen. Efter ännu en skumpig och långsam resa i rusningstrafiken kom han fram till Kasoa och fick så träffa "the chief". Men han var inte alls redo att sälja någon mark till oss, oklart varför. "Have patience" he said. Som om Albert inte redan haft tålamod nog. 

Det trillade alltså in några kronor till Justice familj förra veckan,  så nu är planen att börja med att köpa loss en liten bit mark. Även containern har vi råd med efter den här insamlingsrundan, men det saknas fortfarande pengar för att kunna genomföra hela insatsen. Vi hoppas såklart få klart projektet så snart som möjligt, så att Justice familj kan börja sin resa mot ett normalt liv igen. I Ghana finns inga sociala skyddsnät som fångar upp människor i sådana här situationer, och familjens framtid hänger just nu på Love Life. Alla kronor gör skillnad och vi tar tacksamt emot gåvor på swish 0703606042 och bg 115-8294. 

Albert - min vapendragare

När det gäller Albert egna hjärtefråga - Spirrow - så har läget varit skakigt ett bra tag nu. Under min senaste resa byggde vi så gott som färdigt det nya klubbhuset, men på grund av felberäkningar av materialkostnaden så står det fortfarande utan takskivor. Och det kostar pengar - mer än vad jag kan hjälpa till med just nu. I samma veva har Spirrows buss, deras enda inkomstkälla, rasat ihop. Albert har varit förtvivlad och med så många stora hål som måste fyllas samtidigt har han nästan tappat hoppet. Spelarna i Spirrow har snart ingenstans att bo, Spirrow har ingen inkomst, och Ghanas fotbollsliga drar igång i dagarna. Att få spela i division 2 har varit pojkarnas största motivation och de arbetar hårt för att prestera bra. Även om det ibland innebär att träna och spela match på tom mage. Och jag önskar naturligtvis också att de ska få spela denna säsong - men jag kan inte trolla med knäna. 

​Så förra veckan var jag tvungen att råda Albert till det han fruktat mest. Avstå från ligan och lägg det här året på att få en stabil ekonomi med hjälp av självförsörjningsprojekt. Att hela tiden leva på svältgränsen fungerar inte, hur viktigt det än är för pojkarna att få en chans. Till slut verkade det som att han förstod. Han hade inget annat val.

I helgen meddelades pojkarna, och via Albert skickade de en hälsning till mig. Please Jenni. Help us this last time and we will not disappoint you. Soccer is our only chance. We promise to work hard and do whatever is needed to stay in the league. Några av pojkarna grät. Det här är verkligen deras liv - deras dröm. Idag är sista dagen för inbetalning till FIFA. 

Jag har funderat och vridit och vänt på alla tankar. Senaste året har det sett ut såhär, pojkarna svälter i princip men ändå lägger vi pengar på registreringsavgifter. För att det är det de vill. Men är det rimligt? Spirrow blöder, och utan en paus i verksamheten så ser jag inte hur vi ska kunna få såret att läka. Men å andra sidan bygger verksamheten på de här spelarna, på det här laget som tagit sig så långt. Vad är Spirrow utan dem?

En sista chans. Ett sista försök. Registreringsavgifterna är betalda och jag hoppas att jag har gjort rätt. Nu håller jag alla tummar och tår att de på något sätt kan få in pengar för att slippa spela på tom mage, eller missa en match för att det saknas pengar till transport. Om jag tror och hoppas kanske det går vägen. If I have patience.

Pojkarna i Spirrow Div 2