Yaw.

Första gången jag träffade dig var för 14 månader sedan. Då hade du nyligen börjat gå, men bar fortfarande blöjor. Du satte ner fötterna försiktigt och vaggade sakta från sida till sida, med en kraftigt hjulbent gång, och  höll balansen med utsträckta armar. Jag ropade på dig och för allra första gången fick jag se ditt vackra leende då du med stapplande steg rörde dig mot mig. Jag lyfte upp dig i min famn. Du var så lätt. Jag såg in i dina stora bruna ögon och förundrades redan då över hur någon kunnat göra dig så illa. Du sa ingenting. Inte ett ord hade någonsin kommit över dina läppar. Det var svårt att tro att du just fyllt 5 år.

Yaw kom till barnhemmet Helping hands för några år sedan, svårt misshandlad av sin mormor sedan han såg dagens ljus. Ingen vet om hans skador är medfödda eller ett resultat av undernäring och våld. Han lärde sig inte gå förrän han var fyra år, och han har aldrig pratat - inte ens låtit. Vilken typ av framtid kommer en så pass skadad pojke få i ett land som Ghana?

I oktober flyttade Yaw tillsammans med de andra de barnen från Helping hands till oss på Mums Care. När jag fick träffa honom igen var det en helt annan pojke som mötte mig. Utan blöjor och med en stadig gång, även om det fortfarande är tydligt att han har stora skador. Han interagerar med de andra barnen, och jag ser att han förstår när han blir tilltalad. Och han kan dra slutsatser. Han vet mycket väl att när vita människor kommer så behöver han bara kasta sig på marken och gråta för att se till att han blir upplyft och får all uppmärksamhet. Det är inget beteende som bör uppmuntras, men jag kan låta bli att le inombords när jag förstår vad det innebär. Han är inte lika illa däran som jag först trodde. 

Yaw & Ama på muren framför barnhemmet

---

Yaw har gjort så otroligt många framsteg. Det absolut största är att jag nu får höra hans fina lilla röst, när han säger "Hi!" och vinkar med sin lilla hand. Det är det enda ordet han säger - men det är ett ord! Han försöker uttrycka sig med hjälp av sitt tal - och det är stort. Ett charmigt skratt bubblar också ur honom med jämna mellanrum. Fina lilla Yaw. 

Tillsammans med våra socialarbetare har jag diskuterat Yaws framtid. Till en början var vi alla överens om att Yaw behöver mer hjälp och stöd än vad vi kan ge honom på Mums Care, och vi funderade på att låta honom komma till en specialskola. Det finns faktiskt en del specialskolor i Ghana, där barn med olika skador och funktionshinder får en helt egen lärare som är med dem varje dag. Lite som en personlig assistent. Det är dyrt, men om vi skulle välja att gå den vägen så får vi helt enkelt lösa det på något sätt. Men hur vet man vad som egentligen är bäst för vår fina lilla kille? Vi konsulterade social welfare och med tanke på hur mycket Yaw ändå har utvecklats under det senaste året så tog vi beslutet att låta honom stanna hos oss. Tydligen så är det bäst för Yaw att vistas med "normala barn" så länge som möjligt. Den dagen vi inte längre kan se någon utveckling är det dags att överväga andra alternativ, och då kommer vi förmodligen behöva hjälp att bekosta Yaws boende och behandling. För släpper honom på heltid till någon annan gör vi aldrig.

Det är mitt löfte till dig fina lilla Yaw.